Stint's

Okej, ni som undrar e det här en kort liten twilight version. Fasst utan vampyrerna. konstigt? nja, Nu blir det lite naturligare, kan jag känna. Döm själva. Aja ialf. Nu är Edward också människa, och har alltid varit. Bella har precis blivit gravid, och dem väntar nu på att hon ska föda lilla Nessie. Och ni som läst boken--- Nessie e då alltså jacobs namn på Renesme, och jag tänkte att Nessie är ett lite mänskliare namn. "Lite" Och egentligen hatar jag att gå över på jakes sida... Men men. Ialf: Bella ska då föda hennes och edwards barn, men snart får hon reda på att Edward är ... aa. läs så får du veta. HUR KUNDE HANNNN??? Aja. Detta e då en lite mänskliare version av twilight asså. Hope you like it. Enjoy!!:D:D:D:


"Så... Så underbart!" Sa jag och Edward utbrast i ett oväntat skratt. Jag hade precis gett honom en snäll komplimang, och han skratta?
"Vad är så kul?" Jag vände mej om och fick syn på Edwards ansikte. Han skratta inte. Han grät. Stora tårar forsade nerför hans kind.
"Men.." Fick jag ut, och gav honom en kram. Efter en stund märkte jag att att mina ögon också var fyllda utav tårar. Jag kunde inte hjälpa det. Jag snyfftade till, och Edward trycke mig utåt.
"Det är glädje tårar, Bella. Gråt inte, snälla! Jag skulle hata mej själv för att få en sådan underbar person brista ut i tårar." Sa han, Och jag kollade på honom med stora ögon. Vad vacker han var. För vacker för mig.
Jag kollade mej runt i rummet. Det var fortfarande suddigt, för mina tårar slutade inte rinna.
Det fanns en spjällsäng såklart. Leksaker överallt. Och min mormors spegel, gammal, och lite dammig faktiskt. Jag log mot Edward, och jag gick iväg för att damma av spegeln.
"Oj, förlåt käraste. Jag glömde visst det."
"Men snälla Edward, du har redan gjort iording vårt barns rum, det var bara ett nöje att få göra någonting själv för en gång skull."
"Mm, jag får jobba på det." Han kollade ner i golvet med sina kol svarta ögon. Han skämde bort mej allderles för mycket. Men om det var så han blev glad, så hjälper jag gärna till.
Han la armarna om mej bakifrån, och jag kramade om dem. Han kysste mej på kinden. Jag kramade om hans armar ännu hårdare, för att han aldrig skulle försvinna ur min famn. Jag visste att vi alltid skulle ha varrandra.
Och i sånna här ögonblick blir det svårare att komma tillbaka till värkligheten.
Hans kyss gled varsamt till min mun, och jag njöt av tillfället. Hans värma hjärta bultade på som vanligt, medans mitt gick upp i varv. I två år har vi varit tillsammans nu, ändå kunde jag inte lugna ner mej, vid hans varma kyssar.
Jag vred huvudet långsamt för att få lite luft. Man glömde helt av att andas när man var med Edward. Edward, Jag sög på namnet för ett stund, och kom fram till att det var det vackraste namn som fanns. Ingen kunde mäta sig med Edwars, Min Edward. Hans Bella, för alltid. Om han skulle dö före mej, skulle jag helt klart ta självmord. Vi har funnit varrandra som en del av oss själva. Den delen skulle aldrig bli hel igen. Ingen kunde göra något åt det.
Men vi är bara mänskliga, vanliga människor. Det finns inget som kan stoppa oss från att dö. Jag är döende, lika så Edward.
"Gjorde jag nått fel?" Viska han när jag vände huvudet. Jag vände snabbt tillbaka när jag hörde honom skylla på sig själv.
"Nej då! Jag bara.. Haha. Jag måste bara andas." Skratta jag. Och gav honom en snabb puss på kinden. Han tog tag mitt huvud innan jag hann vända det igen, och kollade mej jupt in i ögonen. Hans skinande ögon bländade mej, och jag var tvungen att blinka hysteriskt för att inte torka ut.
"Lämna mig aldrig, lova?" Hans tårar hade börjat sippra ut igen, och jag visste att det inte skulle dröja länge innan han fick mej gråta också.
"Men älskling! Så klart inte! var inte dum." Jag ångrar det sissta jag sa. Aldrig att Edward skulle vara dum. Mina tårar åkte nu ner för mitt ansikte. Men jag log.
"Bra, jag ville bara vara säker." sa han. och flyttade sina händer ner till min mage. Smekte den varsamt, och satte sig ner på huk.
"Hej, min underbara ängel." började han. Jag älskar när han pratar med Nessie. Jag blev så mycket lugnare. Gladare. Och hon med för den delen.
Han tog ett djupt andetag, och fortsatte. "Hur är det? Jag ville bara säga att vi båda älskar dig. Vi är här och väntar på dig." han la sitt öra mot min mage, och hans leende blev bredare. Gud va han var underbar. "Det kommer gå fint" Avslutade han, och kollade upp på mig. Han log, sådär lite snett, som jag älskade. Men med blicken mer lugn.
Vi kollade på varrandras tårar rinna ner för våra kinder.
"Jag är så lycklig." Snyfftade jag. Och han ställde sig upp.
"Det är nog bäst att vi går och lägger oss. Du behöver din sömn." Påstod han. Och torkade bort mina tårar.
Jag hade hoppats på att Edward skulle säga något som tex: Jag är också lycklig älskling, eller ialf: jag med. Men han ignorerade min lycka. Och i en början så kände jag mej faktiskt lite arg. Eller var jag bara trött?
Edward hade redan gått och lagt sig när jag kom in i rummet. Jag beundrade hans underbara ansikte. hans armar hårt omkurade runt sin kropp. Och hans, sådär, halv ruffsiga hår som jag älskade.
Jag drog upp täcket, och la mej under det. Nån gång kan man skippa att borsta tänderna, och idag orkade jag värkligen inte.
Jag la mej tätt intill Edward, och somnade.
Jag drömde en hämsk dröm. En liten flicka stod rakt framför mej i ett alderles vitt rum. Hennes iskalla ögon riktade rakt in i mina. Hon började gå mot mej. Hennes fötter var helt blodiga, och jag rös. Det såg ut som hon gick på glas, eftersom efter varje steg hon tog blev hennes sår större, och blodet mer kraftigt. Jag kände ingen lust att trösta henne, jag kände bara hat. Och destu närmare hon kom blev jag säkrare på att den lilla flickan blev äldre. Hennes guldlockar växte, och blev allt mer mörkare. Hennes ögon allt mer svartare. och hennes ansikte skakade av ilska.
Hon stannade framför mej. några centimeter från mitt ansikte. Hon började skrika. Hennes öronbedövande skrik skrämde mej inte.
Hennes mun vidgades, och hennes svarta mun var nere vid hennes hals. Plöttsligt stannade hon upp, och hennes ljusa lockar slingrade sig ner från hennes huvud igen. Jag kände hur hatet inom mej bubblade upp igen. Jag var inte arg på flickan som precis skrikit åt mej, jag var arg på den söta flickan mitt emot mej.
Hon kollade på mej med skinande blå ögon, och öppnade sin mun för att säga någonting.
"Sluta låtsas nu Bella, du vet mycket väl vad som pågår." Hon stängde ögonen och tryckte sina två händer mot varrandra, som om hon bad. Jag blev bara ännu argare, och snart kunde jag känna hur mitt asikte blev rödare. Jag stoppade ner handen i fickan och fick tag på någonting. Jag drog långsamt upp föremålet i min hand. Det var en kniv. Det bildades små cirklar av blod på den, och jag kollade genast upp på flickan framför mej. Det blödde egenom hennes vita nattlinne. Hon sjönk genast ihop på golvet, och hennes ljusa lockar försvann i ett hav av blod.
Jag vaknade av mitt eget skrik. - ensam - Var va Edward? Jag kollade på klockan. 02:34 Jeez, vad gjorde han uppe nu?
Jag kunde inte stå ut med att sova ensam nu, så jag gick upp för att kolla vad han höll på med.
Jag gick egenom hela huset, men jag kunde inte hitta honom. Tillslut fann jag mig själv springa runt hysteriskt.
"Edward!!? Snälla, var är du?!" Jag satte mej på golvet och kurade ihop mig. Jag somnade till slut. - gråtande -
"Men vad gör du här, på golvet? Älskling?" Det var Edwards fina röst som jag hörde tätt intill mitt öra. Jag la mej på rygg och såg lite beskymrad ut. Jag gnuggade mej i ögonen, och suckade högt.
"Var var du? jag var så orolig."
"Promenad bara, inget att oroa sig för, käraste." Sa han stelt, och log. Jag ställde mej upp och kysste han. han besvarade den inte, och jag kollade förvånat på honom. Men innan jag hann öppna munnen för att fråga vad som var fel, så hade han lämnat rummet. Jag kände mej hopplöst borta. Jag smekte min uppblåsta mage och gick för att ta något att äta. Men kylen var näst intill tom.
"Edward! jag går och handlar mat, älskling!" Ropade jag, och tog ut pengar ur sparburken uppe på kylen. Jag vet inte om jag fick göra det, men jag orkar inte ta ut pengar.
Jag tog på mej ett par trasiga skor, som jag i protest fått behålla för edward. Han ville ha perfektion i sitt hem, vilket inte var så konstigt med tanke på hans perfekta kropp och själ.
"Visst" Ropade han tillbaka, och jag blev besviken av hans svar.
"Och jag tror jag ska ringa en kompis innan, om det går bra. Jag kommer hem med maten senare ikväll. Du kan ju beställa pizza eller nått, älskling. Om det går bra?" Jag väntade otåligt på att han skulle svara.
"Mm, jo visst..." sa han. "... äm... älsking." Fortsatte han, och jag suckade bara, och gick genast ut genom dörren.
Jag skulle självklart inte vara med någon kompis, som om jag hade haft någon dem senaste två åren. Edward hade tagit upp alla mina kompisars lust att hänga med mej. Men jag nöjde mej såklart. Bara jag fick Edward.
Jag ville bara veta hans svar på det jag sa. Kanske jag skulle få ett mer livligt svar från Edward, men nej.
Jag gick utmed den breda asfallts vägen till affären. Medans jag gick kände jag hur vägen blev allt mer smalare, och jag greps av panik, och sprang fram till övergångsstället. Jag pusstade ut när jag äntligen kom fram. Vad hade hänt?
Jag väntade tålmodigt på att den röda lampan skulle ändras till grönt. Men minuterna gick och jag kände hur paniken närmade mej. Den kom efter mej.
"Men va fan!" Skrek jag, och gestakulera med armarna.
"Äntligen!" Mumlade jag, medans jag gick fram med lättnad över det gröna ljuset.
Jag kunde se mataffären en bit bort framför mej, och jag började små jogga.
Jag blickade tillbaks till gårdagen. Vad hade jag gjort fel? Varför gick Edward ut mitt i natten? Har han tröttnat på mej kanske? Jag stannade upp mitt i gatan för att trycka händerna mot mitt huvud. Jag hade fått en sådan plöttslig huvudvärk. VAD HÄNDE??
Jag andades in och ut, medans jag i smärta gick vidare.

Jag tog en korg i affären, och plockade åt mig det jag behövde. - bröd, mjölk, smör bland annat. Jag grabbade åt mig lite godis också, och gick raka vägen till kassan för att betala.
I kön framför mej stod en liten tjej, hon grät. Påminde mig lite om mig själv faktiskt. Hur jag värkligen kände mej.
Men kön gick frammåt, och tillslut var det bara jag kvar.
"75:50" Sa kvinnan framför mig. Hon värkade olycklig. "Vill du ha kvitto?" Hon suckade.
"Ämm... aa tack." sa jag, och tog vänligt imot kvittot och stoppade den i min ficka. "Oj, jag glömde visst påse, jag tar en nu." sa jag, och sträckte mej, för att nå en.
"Bara ta den." Suckade kvinnan igen. och gav mej en irreterande blick.
"Mm, tack då." Sa jag, och gick ut med en påse i handen. Den var inte så tung. Men jag kände hur nått drog mej neråt. Någonting tyngre.
Jag sprang över gatan, och in på våran gård. Jag kollade upp på vårat hus, och log. Jag tog tag i handtaget, och kände hur jag hade styrkan att börja på nytt. Morse hade aldrig hänt.Jag gick in genom dörren, och möttes av en oväntad tystnad. Jag var inte van vid det.
"Edward?" ropade jag, men jag fick inget svar.
Jag gick uppför trappan, och kollade in i biblioteket, som han brukar vara på dagarna. Men han var inte där.
Jag öppnade dörren till vårat sovrum, och möttes av något förskräckligt. Så vidrigt, en plågande syn, som jag skulle döda mig själv för att inte se. Jag ville bara sticka en kniv i mitt hjärta.
"Bella! Det är inte som det ser ut. Jag kan förklara!" Skrek Edward, och klev ur sängen, Han drog på sig ett par byxor och kollade stelt på mig. Förklara? Aa, Edward, visst... Förklara en annan kvinna i sängen. 
Tanken var skrämmande. Synen var outhärdlig.
Mina tårar forsade ner, jag kunde inte tänka klart. Jag längtade efter döden, så lätt.
"Jag skulle ha förstått, jag har aldrig varit bra nog för dig." Jag kunde inte finna ord för hur en sådan underbar person kunde bli en sån vidrig varelse.
Jag gav inte kvinnan i sägnen en ända blick, jag kunde ite stå ut med det. Det äcklade mig så otroligt. Och tårarna forsade ner allt kraftigare.
"Åh, Bella." Var allt han fick ut.
Jag drog ner handen i fickan, och fick tag på någonting. Jag drog långsamt up det jag hade i fickan, och fick syn på den. Det var en kniv. Lika gran som den i min dröm.
Jag fruktade inte den, jag beundrade den. Döden skulle vara så enkel. Men jag kunde inte. Jag kunde inte förlora. Edward skulle inte få vara med om det. Och även om det jag precis har varit med om vart den värsta stunden i mitt liv, så kunde jag inte undvika att mina inre känslor för Edward fortfarande var kvar. Och det störde mig.
"Jag älskar dig så mycket Edward, men jag kan inte stå ut med att ständigt påminnas om denna stund. Hejdå Edward. Hoppas vi aldrig ser varrandra igen. Jag skulle inte klara av smärtan i mitt bröst." Jag slängde kniven framför honom, och försvann därifrån. Jag skulle aldrig återvända dit igen.

Tack för att du läste! Hope you liked it.