Hope you like it: :D:D:D: <3
Edward tog tag i min axel, och suckade.
"Jag är ledsen Bella, det är jag verkligen." Han lättade på trycket, jag vände mig långsamt om. Hans ögon var inte ens tår fyllda. Och det var då jag kunde puzzla ihop allt. Vad han hade sysslat med, hur han hade gått bakom min rygg. Och hur jag hade trott på han. Jag grät desto mera när jag insåg att barnet i min mage inte skulle få ha en pappa. Jag smekte den.
"Det kommer bli bra." Viskade jag till Nessie. "Han kommer inte störa oss mer." Jag slog till Edward på kinden, och sprang.
Drog på mig mina skor, och gick ut i solskenet.
Jag kollade åter igen upp på vårat hus. Edward stod på tröskeln. Stel. Hans blick var inte på mig. Den kollade inåt. Jag förstod precis vad han gjorde och vem han pratade med.
Jag gav dem en sista blick, och sprang så fort jag kunde där ifrån.
Smärtan i mitt bröst var ihållande, och gick inte att springa bort ifrån. Men med min sista kraft jag hade kvar, försökte jag iallafall hålla mig kvar på fötter. Om jag gav efter nu skulle jag falla ihop.
Jag visste att jag hade människor i mitt liv att vända mig till. Jake, han skulle aldrig svika mig. Det gjorde ännu ondare i mitt hjärta att veta att jag skulle vända mig till den person Edward avskydde mest av allt. Jag hade accepterat det. Jag hade förstått.
Jake hade jag vart tvungen att gett upp, bara för att få vara med Edward. Men vad sjänade det till nu?
Det skavde att veta att jag ångrade dem senaste två åren. Om jag inte skulle sett Edwards perfekt skulpterade ansikte i klassrummet. Om jag inte hade suttit mig bredvid honom, så kanske jag skulle vara okej nu. Jag skulle kunnat välja Jacob istället för Edward. Jake som jag känt i hela mitt liv.
Livet med Jake tilltalade mig allt mer, och jag sprang ännu fortare för att få det jag ville ha. Jag kände mig självisk. Men med det jag precis hade vart med om, så tyckte jag att det jämnade ut sig fint.
Jag stannade för att andas ut. Jag hade alltid varit i bra form, och min kondition hade aldrig varit ett problem. Men jag var gravid nu. Det var knappt två månader kvar, och magen var definitivt ett hinder.
Jag kände mig illa till mods när jag åter igen möttes av tanken på att barnet aldrig skulle få veta vem hennes pappa var. Jag skulle aldrig berätta det för henne, det var en sak som var säker.
Jag ställde mej i busskuren, och väntade. Och medans minuterna gick kollade jag runt på människona runt omkring mig.
En man höll sitt barn i handen. Han log, medans han pratade med sitt barn. Jag blev mer deprimerad och kollade ner på min tjocka mage. Hon var den enda jag hade för tillfället.
En kvinna pratade i telefon en bit bort från mig, hon värkade stressad. Jag uppfattade henne som en hemsk kvinna. Men vad vet jag, jag har tagit fel förut.
Bussen kom efter en halvtimmes väntan. Jag klev på sisst av alla, för att slippa trängsel.
”Har fröken biljet?” Frågade busschauffören när jag steg på. Han pratade till mig på ett gammalmodigt vis.
”Ursäkta?” Frågade jag mannen. Han kollade bekymrat på mig, och tog ett till djupt andetag.
”Ja, Har. Fröken. Biljet. ?” Frågade han mig igen, och jag uppfattade vad han sa.
”Ää.. nej, men jag kan…” Han suckade.
”Om du inte har biljet så måste du köpa en här. Det blir 11:50. Och skynda på, för jag har ett tidschema att följa. ” Han såg irreterad ut, och jag skyndade mig för att ta ut pengar. Jag hittade några kroner i fickan, och jag gav honom allt jag hittade.
Han gav mig tillbaka en fem krona, och startade bussen.
Jag höll mig kvar på samma ställe som jag ställt mig. för Jag orkade inte tränga mig egenom alla stressade människor som var påväg in till stan.Jag var nog den ända som inte var påväg dit. Jag skulle stanna några hållplattser innan, och gå till huset jag var uppväxt i.
Charlie skulle säkert vara glad att se mig. Det hade gått allderles för lång tid sen jag såg honom. Och sisst jag pratade med honom i telefon var säkert några veckor sen. Jag hade helt enkelt vart upptagen med annat, som nu kändes som bortblåst.
Jake därimot skulle nog inte vara lika glad att få träffa mig igen. Den sista blicken på honom var tårfylld, och allderles för smärtsam för att han ska vara glad att se mig. Det var dagen jag sa att jag skulle flytta. Ett drygt år sedan för att att vara exakt.
Jag kunde minnas det lyckliga också. Att jag skulle spendera resten av mitt liv med Edward. Så glad jag var. Men det betyder också - bara desto ledsnare när man skills åt.-
Jag snyfftade till, och en vänlig gubbe drog ner sin tidning i knät och kollade fundersamt på mig.
”Men vad har hänt?” sa han fundersamt, men ändå vänligt nog för att jag kunde acceptera att han pratade med mig. Alla andra på bussen spenderade inte en sekund ens, för att ta reda på vad som hände. Men denna man gjorde.
”Det känns svårt att prata om.” Snyfftade jag.
Jag log mot gubben, medans mina tårar rann längst min kind.
Han flyttade sin matkasse på andra plattsen, och satte den på golvet. Han satte sig på plattsen längst in, och gestakulerade på den bredvid honom.
”Kom och berätta för en gammal gubbe.” Log han, och jag rörde mig långsamt mot hans håll.
Jag kände mig lite obekväm, det måste jag medge. Men just nu behövde jag något annat att svara än mina egna tankar.
”Vad har hänt dig?” Frågade han igen, och jag tog ett djupt andetag, för att orka med min historia.
”Min… ” började jag, och kände hur klumpen i halsen blev större.”Min man har bedragit mig.” Sa jag, och det kändes skönt att få det avklarat.
”Jag förstår.” Sa gubben.
”Hur kan du förstå? Hur kan hern förstå smärtan i mitt bröst när jag knappt förstår själv.” Jag satte händerna för ansikten, och kunde bara hoppas att allt detta var en dröm.
”För jag har själv vart med om det.” Mumlade han. Och ställde sig oväntat upp. Jag hajade till, och kollade på honom. Jag såg suddigt efter mina tårar.
"Oh förlåt så mycket. Det kändes skönt att få prata med någon. Tack, du!"
"Ingen orsak." Sa gubben, och gick av bussen.
Jag kollade ut genom fönstre, och kände genast igen mig.
”Snart framme.” Viskade jag till Nessie.Hon sparkade till i magen, och jag log.
Jag kunde inte längre avgöra om det var glädjetårar som rann ner för min kind nu, eller om jag ständigt hade fortsatt gråta av sorg.
Jag höll ett fast grepp under magen, och ställde mig upp för att hinna med att gå av.
Den snannade snart, jag suckade och gick ut.
Vägen var ändå lång till Jacob. Det skulle ta minst en kvart för mig att hinna dit, för jag orkade inte springa längre.
Jag hatade att Edward inte fick se mig blöda genom bröstet. För då skulle han se hur jag värkligen kände mig just nu.
Om jag skulle stoppa den kniven i mig, så skulle Edward göra detsamma, det var jag säker på. Han skulle inte göra det av sorg, han skulle göra det av kärlek. Det fick man ju iallafall hoppas.
Jag kunde nu se Jacobs hus en bit bort från mig. Det var ett rött litet hus, som jag beundrade mycket. Det var litet, men gulligt.
Han hade alltid hatat sitt hus, men jag hade alltid sagt sanningen.
Jag började små jogga, men jag kände snart tyngden i min mage, och stannade genast.
Tillslut kom jag fram till dörren.
Jag var orolig över hur Jake skulle reagera när han såg att det var jag som stod utanför dörren. Men jag samlade mig, och knackade på.
Dörren öppnades långsamt, och jag möttes av ett leende. Det var Jake. Så fin han var. Jag kunde för ett ögonblick inte förstå varför jag hade lämnat detta liv bakom mig?. Men sen så kunde jag minnas Edward.
”Bella!!” Skrek Jacob, och omfamnade mig.
”Aj.” Fick jag ut. Och Jake hajade till.
Han stirrade på min tjocka mage, och såg beskymrad ut.
”Förlåt. När hände det där föresten?” Han log mot mig, och jag försökte fejka ett leende, men jag kunde bar inte.
”Några… månader sen.” Sa jag osäkert, oc Jake skratta till. Jag hade saknat hans skratt. Och jag ville så gärna le… Men jag kunde inte. Jag bara, kunde inte.
”Kom in, vetja. Vill du ha någonting? Saft? Te? Middag kanske?” Jag var rätt så sugen på det sissta han sa. Men det skulle kanske vara för mycket att begära.
”Mm, om det inte är till så stort problem, så kunde jag kanske… nää.” Jag ändrade mig i sissta sekunden. Men han dukade fram till mig ändå när jag kom in i köket.
”Middag?” Frågade han. Och jag kunde inte säja nej nu.
”Aa, tack. Det skulle vara gott.”
Han kollade på mig med stora ögon. Fortfarande med ett leende på läpparna.
”Åh, det är så skönt att se dig, Bella. Varför har du inte ringt?” Han såg undrande på mig.
”Ää, det har bara varit lite mycket på sista tiden. Hoppas du inte är sur?” Det kom ut ord ur min mun, men jag kunde inte riktigt uppfatta dem. Jag var så chockad av min dag, att allting snurrade i mitt huvud. Hade Edward värkligen gjort den här dagen så olycklig? Jag blev yr, och var tvungen att sätta mig ner. Jag satte båda händerna för huvudet.
"Var har du Edward då?" Frågade Jacob dystert. Han värkade ha ryggen vänd åt mig. För han märkte nog inte vad jag gjorde.Jag lyfte huvudet, och kollade upp på Jake.
"Det är någonting som har hänt..." Började jag. Jake satte sig ner, för att lyssna på vad jag hade att säja.
”Det är Edward… Han…”
”Aa.” Sa Jake uppmuntrande, och jag fortsatte min olyckliga historia.
”Han har varit otrogen. Jag vet inte hur länge detta har…”
”Va? Edward? Otrogen mot dig?” Han lutade sig tillbaka, och såg helt förvånad ut. ”Aa, jag säger då det, att Edward har varit otrogen mot dig hade jag då aldrig trott. Och du är säker?” Frågade han. Och mina tårar rann längst min kind. Jag uppfattade nu hur många gånger jag har gråtit dem senaste två dagarna.
”Mm, jag liksom… Såg dem.” Jag kämpade för att säga dem sissta orden.
”Jag är så ledsen Bella.” Han rynkade ögonbrynen, och kollade konstigt på mig. Som om han hade kommit på något.
”Vad ska du göra nu då? Var är alla dina saker?” Frågade han. Och jag suckade tydligt.
”Kvar där. Eller aa, jag packade aldrig riktigt. Jag bara sprang ut det första jag gjorde. Jake, du måste förstå att jag inte kunde vara kvar där i en ända minut till.” Jag satte händerna för ögonen, och försökte stoppa mina tårar för att falla. ”Åh, Jake. Vad ska jag ta mig till? Jag har ingenting just nu. Mitt barn kommer aldrig att få vara i sin pappas famn. Jag är så olycklig Jake.” Jag svalde klumpen i halsen. Och försökte samla mig igen. Jag lyckades.
”Ta det lugnt Bella, jag är här för dig. Du kan bo här. Billy är ändå bortrest. Han kommer inte hem förrän.. Aa, minst två veckor.”
”Åh, Jake. När ska du flytta hemifrån? Du är minst 20 år gammal Jacob.” Jag kunde knappt förstå det, men jag skratta. Men skrattet övergick snart till en flod av tårar, när jag insåg att Edward var borta.
Jake ställde sig upp för att krama om mig. Men innerst inne visste jag att Jake var mer än glad att Edward var borta.
”Jag är faktist 19.” Skrattade Jake, och jag fick fram ett leende. ”Men ta det lugnt. Jag ska hjälpa dig. Men först… Måste vi hämta dina saker.” Han måste skämta? Jag, gå tillbaka till plågans hus? ALDRIG I LIVET!
”Nej, Jake. Jag skulle inte klara av det.”
”Jag följer med dig. Det kommer gå fint.” Han tog sin hand under min haka, och drog den öppåt mot sina ögon. ”Jag sköter det.” Sa han.
"Men tänk om... Tänk om hon är kvar?" Frågade jag, och han satte på ett oväntat leende på sina läppar.”Då tar jag i med hårdhandskarna.” Skatta han.
Han kysste mig på kinden, och drog mig upp från stolen.
Jag tog min hand på kinden, och log. Jag hade saknat honom.
Min blick riktades upp mot jacobs långa kropp. Jag hade inte märkt det tidigare, men han var halvnaken. Med beundran, fastnade jag med blicken på hans vältränade kropp. Så fin han var. Inte lika vacker som Edward, men o så fin. Han drog på en tröja över hans överkropp, och kollade på mig.
”Kom igen nu. Jag har en bil. Det går fortare, men med din takt så e jag inte säker längre.” Han flina, och jag kunde inte gömma ett leende.
Jag
ställde mig upp.
”Vi
klarar det här, va stark.” Viskade jag till magen, och Jake flinade ännu mera.
”Så,
Jake. Vad har du för dig nu för tiden då? Finns det någon tjej inblandad?”
Frågade jag, och log lite snett.
Han
öppnade dörren för mig, och jag dansade ut. Han svarade inte på min fråga, och
jag orkade inte tjata.
Vi
gick runt hans hus och in i hans garage. Det fanns massa olika bildelar och
skrot där. Jag kände mig hemma.
”Så..”
Började han. ”När hade du tänkt berätta för Charlie?”
Jag
kollade deprimerat ner i marken. Jag hade inte tänkt på det förän nu. Hur
skulle jag berätta för Charlie? Han hade aldrig gillat Edward särsilt mycket,
och när jag har berättat vad som har hänt, skulle han nog få flipp på honom. Hur
mycket jag än hatade Edward för vad han hade gjort, så visste jag att Charlie
hade ett gevär, som ha nog inte skulle tveka att använda. Jag svalde, och
kollade upp på Jacob igen.
”Vi
får se…” Sa jag, och gick in i hans bil.
Jag
var starkare nu. Jag var argare. Det skulle nog vara svårt att kontrolera sig
när jag kommer dit. Men jag ska göra mitt bästa för att inte glömma bort att
Jake är vid min sida.
Jag
kunde självklart förstå att Jake bara åkte hit för att skälla ut Edward, men
det gjorde mig inget. Bara jag inte behöver möta honom, och henne själv.
Åter
igen möttes jag av Jacobs ögon i spegeln. Jag kunde inte se om han log eller
inte. Men jag var säker på att han gjorde det.
”Så…”
Jag han inte fortsätta min mening innan Jake tvärbromsade mitt i vägen. Det
hade varit en svart bil som åkte ut framför oss. Och jag uppfattade ingenting.
”Ta
det lugnt Bella. Magen är väll okej? Jag är så ledsen.”
”Jo,
allt e bra. Vad hände? Gjorde han det med mening tror du?” Han vände sig om för
att kolla till mig.
”Jag
tror faktiskt det. Det var en allderles för bra svägning för att vara en
olyckshändelse. Jag vet inte vad han vill oss, med det ska jag snart ta reda på…
Stanna här.” Han öppnade bildörren, och såg en bit irreterad ut.
Jag
försökte hålla mig så lugn som möjligt, det gick bra.
Jag
kollade ut genom fönstret för att se vad som pågick. Det var en kvinna som gck
ut ur bilen. Jag kunde inte se hur gammal. Hennes hår var i vägen för hennes
ansikte. Men jag kunde väll gissa att hon var i min ålder på ett ungefär.
Hon
drog bort håret från ansiktet, och jag kunde genast se vem vi hade stött på. Ett
sånt ansikte glömmer man inte bort i första taget. Jag sprang ut ur bilen för
att krama om henne.
”Alice,
Alice!” Ropade jag. Och hon fick syn på mig.
