Stint's

Hellu, Ska resa bort nu. Kan inte fortsätta på min berättelse då... Men ska sätta igång så snart jag kommer tillbaka. Ni kan ju alltid ta och läsa de en gång till ;);)
Hare braa

Framsida till min berättelse. Och den ska heta Twi.Lie. :D:D:D: Bye<3

Okej, detta är då fortsättningen på det nedanför. Det gör lite ont att gå över på Jakes sida på den här berättelsen, men Det känns inte som om det kommer bli något återförenande mellan Edward och Bella.. Men vi får väll se.
Hope you like it: :D:D:D: <3

Edward tog tag i min axel, och suckade.

"Jag är ledsen Bella, det är jag verkligen." Han lättade på trycket, jag vände mig långsamt om.      Hans ögon var inte ens tår fyllda. Och det var då jag kunde puzzla ihop allt. Vad han hade sysslat med, hur han hade gått bakom min rygg. Och hur jag hade trott på han. Jag grät desto mera när jag insåg att barnet i min mage inte skulle få ha en pappa. Jag smekte den.

   "Det kommer bli bra." Viskade jag till Nessie. "Han kommer inte störa oss mer." Jag slog till Edward på kinden, och sprang.

   Drog på mig mina skor, och gick ut i solskenet.

Jag kollade åter igen upp på vårat hus. Edward stod på tröskeln. Stel. Hans blick var inte på mig. Den kollade inåt. Jag förstod precis vad han gjorde och vem han pratade med.

Jag gav dem en sista blick, och sprang så fort jag kunde där ifrån.

    Smärtan i mitt bröst var ihållande, och gick inte att springa bort ifrån. Men med min sista kraft jag hade kvar, försökte jag iallafall hålla mig kvar på fötter. Om jag gav efter nu skulle jag falla ihop.

Jag visste att jag hade människor i mitt liv att vända mig till. Jake, han skulle aldrig svika mig. Det gjorde ännu ondare i mitt hjärta att veta att jag skulle vända mig till den person Edward avskydde mest av allt. Jag hade accepterat det. Jag hade förstått.

   Jake hade jag vart tvungen att gett upp, bara för att få vara med Edward. Men vad sjänade det till nu?

   Det skavde att veta att jag ångrade dem senaste två åren. Om jag inte skulle sett Edwards perfekt skulpterade ansikte i klassrummet. Om jag inte hade suttit mig bredvid honom, så kanske jag skulle vara okej nu. Jag skulle kunnat välja Jacob istället för Edward. Jake som jag känt i hela mitt liv.

   Livet med Jake tilltalade mig allt mer, och jag sprang ännu fortare för att få det jag ville ha. Jag kände mig självisk. Men med det jag precis hade vart med om, så tyckte jag att det jämnade ut sig fint.

   Jag stannade för att andas ut. Jag hade alltid varit i bra form, och min kondition hade aldrig varit ett problem. Men jag var gravid nu. Det var knappt två månader kvar, och magen var definitivt ett hinder.

Jag kände mig illa till mods när jag åter igen möttes av tanken på att barnet aldrig skulle få veta vem hennes pappa var. Jag skulle aldrig berätta det för henne, det var en sak som var säker.

   Jag ställde mej i busskuren, och väntade. Och medans minuterna gick kollade jag runt på människona runt omkring mig.

   En man höll sitt barn i handen. Han log, medans han pratade med sitt barn. Jag blev mer deprimerad och kollade ner på min tjocka mage. Hon var den enda jag hade för tillfället.

  En kvinna pratade i telefon en bit bort från mig, hon värkade stressad. Jag uppfattade henne som en hemsk kvinna. Men vad vet jag, jag har tagit fel förut.

   Bussen kom efter en halvtimmes väntan. Jag klev på sisst av alla, för att slippa trängsel.

”Har fröken biljet?” Frågade busschauffören när jag steg på. Han pratade till mig på ett gammalmodigt vis.

”Ursäkta?” Frågade jag mannen. Han kollade bekymrat på mig, och tog ett till djupt andetag.

”Ja, Har. Fröken. Biljet. ?” Frågade han mig igen, och jag uppfattade vad han sa.

”Ää.. nej, men jag kan…” Han suckade.

”Om du inte har biljet så måste du köpa en här. Det blir 11:50. Och skynda på, för jag har ett tidschema att följa. ” Han såg irreterad ut, och jag skyndade mig för att ta ut pengar. Jag hittade några kroner i fickan, och jag gav honom allt jag hittade.

Han gav mig tillbaka en fem krona, och startade bussen.

Jag höll mig kvar på samma ställe som jag ställt mig. för Jag orkade inte tränga mig egenom alla stressade människor som var påväg in till stan.

Jag var nog den ända som inte var påväg dit. Jag skulle stanna några hållplattser innan, och gå till huset jag var uppväxt i. 

Charlie skulle säkert vara glad att se mig. Det hade gått allderles för lång tid sen jag såg honom. Och sisst jag pratade med honom i telefon var säkert några veckor sen. Jag hade helt enkelt vart upptagen med annat, som nu kändes som bortblåst.

 

Jake därimot skulle nog inte vara lika glad att få träffa mig igen. Den sista blicken på honom var tårfylld, och allderles för smärtsam för att han ska vara glad att se mig. Det var dagen jag sa att jag skulle flytta. Ett drygt år sedan för att att vara exakt.

Jag kunde minnas det lyckliga också. Att jag skulle spendera resten av mitt liv med Edward. Så glad jag var. Men det betyder också - bara desto ledsnare när man skills åt.-

Jag snyfftade till, och en vänlig gubbe drog ner sin tidning i knät och kollade fundersamt på mig.

”Men vad har hänt?” sa han fundersamt, men ändå vänligt nog för att jag kunde acceptera att han pratade med mig. Alla andra på bussen spenderade inte en sekund ens, för att ta reda på vad som hände. Men denna man gjorde.

”Det känns svårt att prata om.” Snyfftade jag.

Jag log mot gubben, medans mina tårar rann längst min kind.  

Han flyttade sin matkasse på andra plattsen, och satte den på golvet. Han satte sig på plattsen längst in, och gestakulerade på den bredvid honom.

”Kom och berätta för en gammal gubbe.” Log han, och jag rörde mig långsamt mot hans håll.

Jag kände mig lite obekväm, det måste jag medge. Men just nu behövde jag något annat att svara än mina egna tankar.

”Vad har hänt dig?” Frågade han igen, och jag tog ett djupt andetag, för att orka med min historia.

”Min… ” började jag, och kände hur klumpen i halsen blev större.”Min man har bedragit mig.” Sa jag, och det kändes skönt att få det avklarat.

”Jag förstår.” Sa gubben.

”Hur kan du förstå? Hur kan hern förstå smärtan i mitt bröst när jag knappt förstår själv.” Jag satte händerna för ansikten, och kunde bara hoppas att allt detta var en dröm.

”För jag har själv vart med om det.” Mumlade han. Och ställde sig oväntat upp. Jag hajade till, och kollade på honom. Jag såg suddigt efter mina tårar.

"Oh förlåt så mycket. Det kändes skönt att få prata med någon. Tack, du!"

"Ingen orsak." Sa gubben, och gick av bussen.

Jag kollade ut genom fönstre, och kände genast igen mig.

”Snart framme.” Viskade jag till Nessie.Hon sparkade till i magen, och jag log.

Jag kunde inte längre avgöra om det var glädjetårar som rann ner för min kind nu, eller om jag ständigt hade fortsatt gråta av sorg.

Jag höll ett fast grepp under magen, och ställde mig upp för att hinna med att gå av.

Den snannade snart, jag suckade och gick ut.

 

Vägen var ändå lång till Jacob. Det skulle ta minst en kvart för mig att hinna dit, för jag orkade inte springa längre.

Jag hatade att Edward inte fick se mig blöda genom bröstet. För då skulle han se hur jag värkligen kände mig just nu.

Om jag skulle stoppa den kniven i mig, så skulle Edward göra detsamma, det var jag säker på. Han skulle inte göra det av sorg, han skulle göra det av kärlek. Det fick man ju iallafall hoppas.

Jag kunde nu se Jacobs hus en bit bort från mig. Det var ett rött litet hus, som jag beundrade mycket. Det var litet, men gulligt.

Han hade alltid hatat sitt hus, men jag hade alltid sagt sanningen.

Jag började små jogga, men jag kände snart tyngden i min mage, och stannade genast.

Tillslut kom jag fram till dörren.

Jag var orolig över hur Jake skulle reagera när han såg att det var jag som stod utanför dörren. Men jag samlade mig, och knackade på.

Dörren öppnades långsamt, och jag möttes av ett leende. Det var Jake. Så fin han var.  Jag kunde för ett ögonblick inte förstå varför jag hade lämnat detta liv bakom mig?. Men sen så kunde jag minnas Edward.

”Bella!!” Skrek Jacob, och omfamnade mig.

”Aj.” Fick jag ut. Och Jake hajade till.

Han stirrade på min tjocka mage, och såg beskymrad ut.

”Förlåt. När hände det där föresten?” Han log mot mig, och jag försökte fejka ett leende, men jag kunde bar inte.

”Några… månader sen.” Sa jag osäkert, oc Jake skratta till. Jag hade saknat hans skratt. Och jag ville så gärna le… Men jag kunde inte. Jag bara, kunde inte.

”Kom in, vetja. Vill du ha någonting? Saft? Te? Middag kanske?” Jag var rätt så sugen på det sissta han sa. Men det skulle kanske vara för mycket att begära.

”Mm, om det inte är till så stort problem, så kunde jag kanske… nää.” Jag ändrade mig i sissta sekunden. Men han dukade fram till mig ändå när jag kom in i köket.

”Middag?” Frågade han. Och jag kunde inte säja nej nu.

”Aa, tack. Det skulle vara gott.”

Han kollade på mig med stora ögon. Fortfarande med ett leende på läpparna.

”Åh, det är så skönt att se dig, Bella. Varför har du inte ringt?” Han såg undrande på mig.

”Ää, det har bara varit lite mycket på sista tiden. Hoppas du inte är sur?” Det kom ut ord ur min mun, men jag kunde inte riktigt uppfatta dem. Jag var så chockad av min dag, att allting snurrade i mitt huvud. Hade Edward värkligen gjort den här dagen så olycklig? Jag blev yr, och var tvungen att sätta mig ner. Jag satte båda händerna för huvudet.

"Var har du Edward då?" Frågade Jacob dystert. Han värkade ha ryggen vänd åt mig. För han märkte nog inte vad jag gjorde.
Jag lyfte huvudet, och kollade upp på Jake.
"Det är någonting som har hänt..." Började jag. Jake satte sig ner, för att lyssna på vad jag hade att säja.

”Det är Edward… Han…”

”Aa.” Sa Jake uppmuntrande, och jag fortsatte min olyckliga historia.

”Han har varit otrogen. Jag vet inte hur länge detta har…”

”Va? Edward? Otrogen mot dig?” Han lutade sig tillbaka, och såg helt förvånad ut. ”Aa, jag säger då det, att Edward har varit otrogen mot dig hade jag då aldrig trott. Och du är säker?” Frågade han. Och mina tårar rann längst min kind. Jag uppfattade nu hur många gånger jag har gråtit dem senaste två dagarna.

”Mm, jag liksom… Såg dem.” Jag kämpade för att säga dem sissta orden.

”Jag är så ledsen Bella.” Han rynkade ögonbrynen, och kollade konstigt på mig. Som om han hade kommit på något.

”Vad ska du göra nu då? Var är alla dina saker?” Frågade han. Och jag suckade tydligt.

”Kvar där. Eller aa, jag packade aldrig riktigt. Jag bara sprang ut det första jag gjorde. Jake, du måste förstå att jag inte kunde vara kvar där i en ända minut till.” Jag satte händerna för ögonen, och försökte stoppa mina tårar för att falla. ”Åh, Jake. Vad ska jag ta mig till? Jag har ingenting just nu. Mitt barn kommer aldrig att få vara i sin pappas famn. Jag är så olycklig Jake.” Jag svalde klumpen i halsen. Och försökte samla mig igen. Jag lyckades.

”Ta det lugnt Bella, jag är här för dig. Du kan bo här. Billy är ändå bortrest. Han kommer inte hem förrän.. Aa, minst två veckor.”

”Åh, Jake. När ska du flytta hemifrån? Du är minst 20 år gammal Jacob.” Jag kunde knappt förstå det, men jag skratta. Men skrattet övergick snart till en flod av tårar, när jag insåg att Edward var borta.

Jake ställde sig upp för att krama om mig. Men innerst inne visste jag att Jake var mer än glad att Edward var borta.

”Jag är faktist 19.” Skrattade Jake, och jag fick fram ett leende. ”Men ta det lugnt. Jag ska hjälpa dig. Men först… Måste vi hämta dina saker.” Han måste skämta? Jag, gå tillbaka till plågans hus? ALDRIG I LIVET!

”Nej, Jake. Jag skulle inte klara av det.”

”Jag följer med dig. Det kommer gå fint.” Han tog sin hand under min haka, och drog den öppåt mot sina ögon. ”Jag sköter det.” Sa han.

"Men tänk om... Tänk om hon är kvar?"  Frågade jag, och han satte på ett oväntat leende på sina läppar.

”Då tar jag i med hårdhandskarna.” Skatta han.

Han kysste mig på kinden, och drog mig upp från stolen.

Jag tog min hand på kinden, och log. Jag hade saknat honom.  

Min blick riktades upp mot jacobs långa kropp. Jag hade inte märkt det tidigare, men han var halvnaken. Med beundran, fastnade jag med blicken på hans vältränade kropp. Så fin han var. Inte lika vacker som Edward, men o så fin. Han drog på en tröja över hans överkropp, och kollade på mig.

”Kom igen nu. Jag har en bil. Det går fortare, men med din takt så e jag inte säker längre.” Han flina, och jag kunde inte gömma ett leende.

Jag ställde mig upp.

”Vi klarar det här, va stark.” Viskade jag till magen, och Jake flinade ännu mera.

”Så, Jake. Vad har du för dig nu för tiden då? Finns det någon tjej inblandad?” Frågade jag, och log lite snett.

Han öppnade dörren för mig, och jag dansade ut. Han svarade inte på min fråga, och jag orkade inte tjata.

Vi gick runt hans hus och in i hans garage. Det fanns massa olika bildelar och skrot där. Jag kände mig hemma.

”Så..” Började han. ”När hade du tänkt berätta för Charlie?”

Jag kollade deprimerat ner i marken. Jag hade inte tänkt på det förän nu. Hur skulle jag berätta för Charlie? Han hade aldrig gillat Edward särsilt mycket, och när jag har berättat vad som har hänt, skulle han nog få flipp på honom. Hur mycket jag än hatade Edward för vad han hade gjort, så visste jag att Charlie hade ett gevär, som ha nog inte skulle tveka att använda. Jag svalde, och kollade upp på Jacob igen.

”Vi får se…” Sa jag, och gick in i hans bil.

 Vi åkte iväg, sakta men säkert. Hela tiden sneglade han på mig i backspegeln. Jag var rädd att han skulle köra in någon buske eller något, men egentligen var jag bara glad att han kollade på mig. Jag kände mig säkrare.

Jag var starkare nu. Jag var argare. Det skulle nog vara svårt att kontrolera sig när jag kommer dit. Men jag ska göra mitt bästa för att inte glömma bort att Jake är vid min sida.

Jag kunde självklart förstå att Jake bara åkte hit för att skälla ut Edward, men det gjorde mig inget. Bara jag inte behöver möta honom, och henne själv.

Åter igen möttes jag av Jacobs ögon i spegeln. Jag kunde inte se om han log eller inte. Men jag var säker på att han gjorde det.

”Så…” Jag han inte fortsätta min mening innan Jake tvärbromsade mitt i vägen. Det hade varit en svart bil som åkte ut framför oss. Och jag uppfattade ingenting.

”Ta det lugnt Bella. Magen är väll okej? Jag är så ledsen.”

”Jo, allt e bra. Vad hände? Gjorde han det med mening tror du?” Han vände sig om för att kolla till mig.

”Jag tror faktiskt det. Det var en allderles för bra svägning för att vara en olyckshändelse. Jag vet inte vad han vill oss, med det ska jag snart ta reda på… Stanna här.” Han öppnade bildörren, och såg en bit irreterad ut.

Jag försökte hålla mig så lugn som möjligt, det gick bra.

Jag kollade ut genom fönstret för att se vad som pågick. Det var en kvinna som gck ut ur bilen. Jag kunde inte se hur gammal. Hennes hår var i vägen för hennes ansikte. Men jag kunde väll gissa att hon var i min ålder på ett ungefär.

Hon drog bort håret från ansiktet, och jag kunde genast se vem vi hade stött på. Ett sånt ansikte glömmer man inte bort i första taget. Jag sprang ut ur bilen för att krama om henne.

”Alice, Alice!” Ropade jag. Och hon fick syn på mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej, ni som undrar e det här en kort liten twilight version. Fasst utan vampyrerna. konstigt? nja, Nu blir det lite naturligare, kan jag känna. Döm själva. Aja ialf. Nu är Edward också människa, och har alltid varit. Bella har precis blivit gravid, och dem väntar nu på att hon ska föda lilla Nessie. Och ni som läst boken--- Nessie e då alltså jacobs namn på Renesme, och jag tänkte att Nessie är ett lite mänskliare namn. "Lite" Och egentligen hatar jag att gå över på jakes sida... Men men. Ialf: Bella ska då föda hennes och edwards barn, men snart får hon reda på att Edward är ... aa. läs så får du veta. HUR KUNDE HANNNN??? Aja. Detta e då en lite mänskliare version av twilight asså. Hope you like it. Enjoy!!:D:D:D:


"Så... Så underbart!" Sa jag och Edward utbrast i ett oväntat skratt. Jag hade precis gett honom en snäll komplimang, och han skratta?
"Vad är så kul?" Jag vände mej om och fick syn på Edwards ansikte. Han skratta inte. Han grät. Stora tårar forsade nerför hans kind.
"Men.." Fick jag ut, och gav honom en kram. Efter en stund märkte jag att att mina ögon också var fyllda utav tårar. Jag kunde inte hjälpa det. Jag snyfftade till, och Edward trycke mig utåt.
"Det är glädje tårar, Bella. Gråt inte, snälla! Jag skulle hata mej själv för att få en sådan underbar person brista ut i tårar." Sa han, Och jag kollade på honom med stora ögon. Vad vacker han var. För vacker för mig.
Jag kollade mej runt i rummet. Det var fortfarande suddigt, för mina tårar slutade inte rinna.
Det fanns en spjällsäng såklart. Leksaker överallt. Och min mormors spegel, gammal, och lite dammig faktiskt. Jag log mot Edward, och jag gick iväg för att damma av spegeln.
"Oj, förlåt käraste. Jag glömde visst det."
"Men snälla Edward, du har redan gjort iording vårt barns rum, det var bara ett nöje att få göra någonting själv för en gång skull."
"Mm, jag får jobba på det." Han kollade ner i golvet med sina kol svarta ögon. Han skämde bort mej allderles för mycket. Men om det var så han blev glad, så hjälper jag gärna till.
Han la armarna om mej bakifrån, och jag kramade om dem. Han kysste mej på kinden. Jag kramade om hans armar ännu hårdare, för att han aldrig skulle försvinna ur min famn. Jag visste att vi alltid skulle ha varrandra.
Och i sånna här ögonblick blir det svårare att komma tillbaka till värkligheten.
Hans kyss gled varsamt till min mun, och jag njöt av tillfället. Hans värma hjärta bultade på som vanligt, medans mitt gick upp i varv. I två år har vi varit tillsammans nu, ändå kunde jag inte lugna ner mej, vid hans varma kyssar.
Jag vred huvudet långsamt för att få lite luft. Man glömde helt av att andas när man var med Edward. Edward, Jag sög på namnet för ett stund, och kom fram till att det var det vackraste namn som fanns. Ingen kunde mäta sig med Edwars, Min Edward. Hans Bella, för alltid. Om han skulle dö före mej, skulle jag helt klart ta självmord. Vi har funnit varrandra som en del av oss själva. Den delen skulle aldrig bli hel igen. Ingen kunde göra något åt det.
Men vi är bara mänskliga, vanliga människor. Det finns inget som kan stoppa oss från att dö. Jag är döende, lika så Edward.
"Gjorde jag nått fel?" Viska han när jag vände huvudet. Jag vände snabbt tillbaka när jag hörde honom skylla på sig själv.
"Nej då! Jag bara.. Haha. Jag måste bara andas." Skratta jag. Och gav honom en snabb puss på kinden. Han tog tag mitt huvud innan jag hann vända det igen, och kollade mej jupt in i ögonen. Hans skinande ögon bländade mej, och jag var tvungen att blinka hysteriskt för att inte torka ut.
"Lämna mig aldrig, lova?" Hans tårar hade börjat sippra ut igen, och jag visste att det inte skulle dröja länge innan han fick mej gråta också.
"Men älskling! Så klart inte! var inte dum." Jag ångrar det sissta jag sa. Aldrig att Edward skulle vara dum. Mina tårar åkte nu ner för mitt ansikte. Men jag log.
"Bra, jag ville bara vara säker." sa han. och flyttade sina händer ner till min mage. Smekte den varsamt, och satte sig ner på huk.
"Hej, min underbara ängel." började han. Jag älskar när han pratar med Nessie. Jag blev så mycket lugnare. Gladare. Och hon med för den delen.
Han tog ett djupt andetag, och fortsatte. "Hur är det? Jag ville bara säga att vi båda älskar dig. Vi är här och väntar på dig." han la sitt öra mot min mage, och hans leende blev bredare. Gud va han var underbar. "Det kommer gå fint" Avslutade han, och kollade upp på mig. Han log, sådär lite snett, som jag älskade. Men med blicken mer lugn.
Vi kollade på varrandras tårar rinna ner för våra kinder.
"Jag är så lycklig." Snyfftade jag. Och han ställde sig upp.
"Det är nog bäst att vi går och lägger oss. Du behöver din sömn." Påstod han. Och torkade bort mina tårar.
Jag hade hoppats på att Edward skulle säga något som tex: Jag är också lycklig älskling, eller ialf: jag med. Men han ignorerade min lycka. Och i en början så kände jag mej faktiskt lite arg. Eller var jag bara trött?
Edward hade redan gått och lagt sig när jag kom in i rummet. Jag beundrade hans underbara ansikte. hans armar hårt omkurade runt sin kropp. Och hans, sådär, halv ruffsiga hår som jag älskade.
Jag drog upp täcket, och la mej under det. Nån gång kan man skippa att borsta tänderna, och idag orkade jag värkligen inte.
Jag la mej tätt intill Edward, och somnade.
Jag drömde en hämsk dröm. En liten flicka stod rakt framför mej i ett alderles vitt rum. Hennes iskalla ögon riktade rakt in i mina. Hon började gå mot mej. Hennes fötter var helt blodiga, och jag rös. Det såg ut som hon gick på glas, eftersom efter varje steg hon tog blev hennes sår större, och blodet mer kraftigt. Jag kände ingen lust att trösta henne, jag kände bara hat. Och destu närmare hon kom blev jag säkrare på att den lilla flickan blev äldre. Hennes guldlockar växte, och blev allt mer mörkare. Hennes ögon allt mer svartare. och hennes ansikte skakade av ilska.
Hon stannade framför mej. några centimeter från mitt ansikte. Hon började skrika. Hennes öronbedövande skrik skrämde mej inte.
Hennes mun vidgades, och hennes svarta mun var nere vid hennes hals. Plöttsligt stannade hon upp, och hennes ljusa lockar slingrade sig ner från hennes huvud igen. Jag kände hur hatet inom mej bubblade upp igen. Jag var inte arg på flickan som precis skrikit åt mej, jag var arg på den söta flickan mitt emot mej.
Hon kollade på mej med skinande blå ögon, och öppnade sin mun för att säga någonting.
"Sluta låtsas nu Bella, du vet mycket väl vad som pågår." Hon stängde ögonen och tryckte sina två händer mot varrandra, som om hon bad. Jag blev bara ännu argare, och snart kunde jag känna hur mitt asikte blev rödare. Jag stoppade ner handen i fickan och fick tag på någonting. Jag drog långsamt upp föremålet i min hand. Det var en kniv. Det bildades små cirklar av blod på den, och jag kollade genast upp på flickan framför mej. Det blödde egenom hennes vita nattlinne. Hon sjönk genast ihop på golvet, och hennes ljusa lockar försvann i ett hav av blod.
Jag vaknade av mitt eget skrik. - ensam - Var va Edward? Jag kollade på klockan. 02:34 Jeez, vad gjorde han uppe nu?
Jag kunde inte stå ut med att sova ensam nu, så jag gick upp för att kolla vad han höll på med.
Jag gick egenom hela huset, men jag kunde inte hitta honom. Tillslut fann jag mig själv springa runt hysteriskt.
"Edward!!? Snälla, var är du?!" Jag satte mej på golvet och kurade ihop mig. Jag somnade till slut. - gråtande -
"Men vad gör du här, på golvet? Älskling?" Det var Edwards fina röst som jag hörde tätt intill mitt öra. Jag la mej på rygg och såg lite beskymrad ut. Jag gnuggade mej i ögonen, och suckade högt.
"Var var du? jag var så orolig."
"Promenad bara, inget att oroa sig för, käraste." Sa han stelt, och log. Jag ställde mej upp och kysste han. han besvarade den inte, och jag kollade förvånat på honom. Men innan jag hann öppna munnen för att fråga vad som var fel, så hade han lämnat rummet. Jag kände mej hopplöst borta. Jag smekte min uppblåsta mage och gick för att ta något att äta. Men kylen var näst intill tom.
"Edward! jag går och handlar mat, älskling!" Ropade jag, och tog ut pengar ur sparburken uppe på kylen. Jag vet inte om jag fick göra det, men jag orkar inte ta ut pengar.
Jag tog på mej ett par trasiga skor, som jag i protest fått behålla för edward. Han ville ha perfektion i sitt hem, vilket inte var så konstigt med tanke på hans perfekta kropp och själ.
"Visst" Ropade han tillbaka, och jag blev besviken av hans svar.
"Och jag tror jag ska ringa en kompis innan, om det går bra. Jag kommer hem med maten senare ikväll. Du kan ju beställa pizza eller nått, älskling. Om det går bra?" Jag väntade otåligt på att han skulle svara.
"Mm, jo visst..." sa han. "... äm... älsking." Fortsatte han, och jag suckade bara, och gick genast ut genom dörren.
Jag skulle självklart inte vara med någon kompis, som om jag hade haft någon dem senaste två åren. Edward hade tagit upp alla mina kompisars lust att hänga med mej. Men jag nöjde mej såklart. Bara jag fick Edward.
Jag ville bara veta hans svar på det jag sa. Kanske jag skulle få ett mer livligt svar från Edward, men nej.
Jag gick utmed den breda asfallts vägen till affären. Medans jag gick kände jag hur vägen blev allt mer smalare, och jag greps av panik, och sprang fram till övergångsstället. Jag pusstade ut när jag äntligen kom fram. Vad hade hänt?
Jag väntade tålmodigt på att den röda lampan skulle ändras till grönt. Men minuterna gick och jag kände hur paniken närmade mej. Den kom efter mej.
"Men va fan!" Skrek jag, och gestakulera med armarna.
"Äntligen!" Mumlade jag, medans jag gick fram med lättnad över det gröna ljuset.
Jag kunde se mataffären en bit bort framför mej, och jag började små jogga.
Jag blickade tillbaks till gårdagen. Vad hade jag gjort fel? Varför gick Edward ut mitt i natten? Har han tröttnat på mej kanske? Jag stannade upp mitt i gatan för att trycka händerna mot mitt huvud. Jag hade fått en sådan plöttslig huvudvärk. VAD HÄNDE??
Jag andades in och ut, medans jag i smärta gick vidare.

Jag tog en korg i affären, och plockade åt mig det jag behövde. - bröd, mjölk, smör bland annat. Jag grabbade åt mig lite godis också, och gick raka vägen till kassan för att betala.
I kön framför mej stod en liten tjej, hon grät. Påminde mig lite om mig själv faktiskt. Hur jag värkligen kände mej.
Men kön gick frammåt, och tillslut var det bara jag kvar.
"75:50" Sa kvinnan framför mig. Hon värkade olycklig. "Vill du ha kvitto?" Hon suckade.
"Ämm... aa tack." sa jag, och tog vänligt imot kvittot och stoppade den i min ficka. "Oj, jag glömde visst påse, jag tar en nu." sa jag, och sträckte mej, för att nå en.
"Bara ta den." Suckade kvinnan igen. och gav mej en irreterande blick.
"Mm, tack då." Sa jag, och gick ut med en påse i handen. Den var inte så tung. Men jag kände hur nått drog mej neråt. Någonting tyngre.
Jag sprang över gatan, och in på våran gård. Jag kollade upp på vårat hus, och log. Jag tog tag i handtaget, och kände hur jag hade styrkan att börja på nytt. Morse hade aldrig hänt.Jag gick in genom dörren, och möttes av en oväntad tystnad. Jag var inte van vid det.
"Edward?" ropade jag, men jag fick inget svar.
Jag gick uppför trappan, och kollade in i biblioteket, som han brukar vara på dagarna. Men han var inte där.
Jag öppnade dörren till vårat sovrum, och möttes av något förskräckligt. Så vidrigt, en plågande syn, som jag skulle döda mig själv för att inte se. Jag ville bara sticka en kniv i mitt hjärta.
"Bella! Det är inte som det ser ut. Jag kan förklara!" Skrek Edward, och klev ur sängen, Han drog på sig ett par byxor och kollade stelt på mig. Förklara? Aa, Edward, visst... Förklara en annan kvinna i sängen. 
Tanken var skrämmande. Synen var outhärdlig.
Mina tårar forsade ner, jag kunde inte tänka klart. Jag längtade efter döden, så lätt.
"Jag skulle ha förstått, jag har aldrig varit bra nog för dig." Jag kunde inte finna ord för hur en sådan underbar person kunde bli en sån vidrig varelse.
Jag gav inte kvinnan i sägnen en ända blick, jag kunde ite stå ut med det. Det äcklade mig så otroligt. Och tårarna forsade ner allt kraftigare.
"Åh, Bella." Var allt han fick ut.
Jag drog ner handen i fickan, och fick tag på någonting. Jag drog långsamt up det jag hade i fickan, och fick syn på den. Det var en kniv. Lika gran som den i min dröm.
Jag fruktade inte den, jag beundrade den. Döden skulle vara så enkel. Men jag kunde inte. Jag kunde inte förlora. Edward skulle inte få vara med om det. Och även om det jag precis har varit med om vart den värsta stunden i mitt liv, så kunde jag inte undvika att mina inre känslor för Edward fortfarande var kvar. Och det störde mig.
"Jag älskar dig så mycket Edward, men jag kan inte stå ut med att ständigt påminnas om denna stund. Hejdå Edward. Hoppas vi aldrig ser varrandra igen. Jag skulle inte klara av smärtan i mitt bröst." Jag slängde kniven framför honom, och försvann därifrån. Jag skulle aldrig återvända dit igen.

Tack för att du läste! Hope you liked it.