Hej, och alla som precis har kommit till denna blogg,... så måste jag bara kort säga att detta är en FORTSÄTTNING, och början på denna "väldigt bra" historia, börjar längre ner. Skolla ner så fort du kan till ett inlägg som heter bla bla bla Och läs så mycket du orkar, kommentera gärna också'! Har det å jävla bra nu"""
LÄS LÄS LÄS LÄS LÄS
Jag hade sagt att jag litade på honom nu… men innerst inne visste jag att det inte var riktigt sant. Men jag kunde inte annat än att ljuga nu. Det skulle vara svårt att bli sliten ifrån Edward. Jag kysste honom igen. Hans hände åkte ner på min kropp och började knäppa upp mina byxor. Men vi båda slutade när dörren plöttsligt drogs upp, och en smärtfull syn mötte min blick.
Jag ställde mig upp och drog på mig byxorna. ”Jake.”
”Va fan…!!” Skrek han, och grät sig ut ur dörren. Det var omöjligt för mig att stanna kvar nu. Och hur mycket jag än ville det, så skulle en återförening mellan mig och Edward göra ont. – för alla -
Jag klarade det inte längre. Varför hade jag gett efter? Varför hade jag tvingat mig själv att tro att Edward var en god människa, som man kunde lita på?
Jag gav Edward en sista blick innan jag beslutade mig för det rätta, och sprang ut genom dörren. Mina bara fötter mot gruset skavde, och jag kunde se blod sippra fram när jag – utan mening – hade trampat på en glasbit. Jag brydde mig inte.
”Jake!?” Ropade jag till bilen som precis hade rullat. Jag sprang fort fram med blodiga fötter, och bankade på rutan. Men han stannade inte. Han ville inte.
”Jake! Det är inte som du tror! Det var inte som det såg ut!” Jag bankade hysteriskt på bilrutan, och efter en stund trodde jag att han stannade bilen, men han backade snabbt och körde där ifrån. Ifrån mig.
Han kanske hade blivit äcklad av synen, eller så var han bara djupt avundsjuk. Han älskade ju mig så. På ett sätt jag aldrig skulle kunna göra honom belåten.
Jag drog händerna runt min magra kropp. Det värmde inte särsilt mycket på min bara mage, Jag frös så. Det hjälpte inte att veta att jag hade en Edward som kunde varma mig, för jag stod hellre här och grät över Jake. Jag kunde inte gå tillbaka till Edward. Jag kunde bara inte.
men jag beskymrade mig mer över ärren jag föralltid hade gett Jake. Det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för.
Jag hörde dörren slås igen bakom mig, och steg närmade sig min rygg. Djupa andetag flåsade mig i bakhuvudet. Jag ville, jag hade kunnat för en stund sen… men just nu värkade det bara dumt att vända sig om, och se hans hotfulla ansikte. Någonting stoppade mig ifrån att göra det.
Hans andetag blåste som en vind på mig, och jag darrade. Inte för att kylan runt omkring mig var oundviktigt, utan för att Edward värkade arg. Arg för vad jag hade att säga till honom.
”Vad är det med honom? Hade ni någonting pågång under tiden du var borta från mig?!” Han röst var iskall. Arg. ”Bella, svara mig!”
”Jag tänker inte svara dig, Edward.” Jag gick ett steg fram för att undvika kontakt. ”Detta var fel. Jag kan aldrig glömma. Snälla, Edward. Du måste förstå.” Sa jag. Han gick ett steg fram också. Fingrar slingrade sig runt min haka. Jag försökte vända huvudet, men hans fingrar var så mjuka. Jag ville, men jag kunde inte.
Jag drog undan huvudet, och låtsades som om han inte gjort någonting.
”Bella, jag förlåter dig om du har kysst Jake. Det är okej.”
”Såklart det är, Edward!
”Du har väll inte legat med honom?” Han rynkade ögonbrynen. ”Jag menar, det skulle såklart vara okej också… för..”
”Såklart det är! Du skulle ju inte bry dig eller hur? För då skulle vi vara kvitt… Men för din nyfikenhet så har jag inte, absolut inte kysst Jake. Jag gjorde det inte för jag visste att jag skulle vara lika egoistisk och hemsk som du. Jag skulle aldrig kunna göra en sån sak.”
Edward suckade åt mitt svar. Det var ett avskyvärt svar. Men det var sanningen.
”Jag är ledsen. Men om det skulle vara tvärt om, så skulle jag förlåta dig. Jag älskar dig för mycket fr att få nått sånt imellan oss.”
”Jag kommer aldrig vara hel igen, Edward. Fattar du inte det!? Förstår du inte att Nessie aldrig kommer få en pappa! Är du medveten att du inte bara förstört ett liv?” Jag vände mig om, och kollade tårfyllt upp på hans bestämmda ögon. Kämpade han imot tårarna, eller visste han inte var detta betydde?
Hans kropp darrade av ilska. Hans mun spändes samman, och han drog ett djupt andetag.
”Du.. du tänker inte låta mig se Nessie? Du kan inte göra så, kan du? Jag är hennes pappa!”
”Nej. Det är du inte längre. Jag kan skaffa en annan familj. Du har bara förstört för dig själv! Fattar du inte det!?” Jag tänkte förståss inte skaffa en ny familj. En ny pappa. Och även om tanken på en pappa till Nessie lockande, så kunde jag inte älska någon så mycket att ersätta Edwards platts. Inte nu i alla fall. ”Idiot.” Mumlade jag för mig själv. Jag hade inte väntat mig att Edward skulle ha hört det, men han drog upp mitt ansikte så att jag kollade in i hans ögon. Dem var arga. Han var darrande arg.
Jag försökte backa, men han tog tag i mig. Höll ett hårt grepp om min kropp, medans jag kämpade för att få mig fri.
Han försökte kyssa mig. Hans mun gled upp över min kind. Men jag försökte fortfarande få mig fri.
”Edward? Snälla.” Fick jag fram, medans mina sista krafter kämpade vidare. Jag fick upp ena min hand, och slog till honom på kinden. –hårt- ”Åh, nej. Edward, jag menade inte att…”
Han kollade på mig med stelt ansikte. Det var skrämmande.
Jag försökte springa därifrån, men han fick tag i min arm. Allt gick så snabbt.
”Vad har hänt med dig, Edward?” Viskade jag samtidigt som Edwards knytnäve förberedde sig för att möta mitt ansikte. Jag väntade ängsligt på att detta skulle vara över. Att jag äntligen skulle kunna få vila i fred. Det lät knappast troligt att få någonting så hemskt förvandlas till en mest högtidliga perioden av dem alla – döden –
Livet är hårt. Döden är enkel, Tänkte jag för mig själv i samma ögonblick som knytnäven träffade mitt ansikte. Jag tänkte på allt blod som forsade ner för min kind, men det var bara förnamnet på vad som väntade bakom hörnet. Inte bokstavligen kanske, men man kunde ju hoppas att Edwards nästa slag sulle få mig att vika på knäna. Bönfalla honom att få leva, be honom om en sissta channs. Men det var bara en tidsfråga innan hans förväntningar skulle vända sig till mörker. Jag skulle knappast be honom om ett liv, när han redan har krossat det. Vad fanns det att be om?
Hans andra slag närmade sig min syn, och snart skulle detta vara över.
”Tack” Mumlade jag, samtidigt som hans hand krossade min näsa. Detta slag hade jag inte längre kraft att stå upp för. Jag ramlade.
Det tog inte lång tid innan jag såg grusvägen mot mina händer. Jag trodde jag hade tagit tag i mig själv, och hade styrka nog att få mig själv upp på fötter igen. Men innan jag visste ordet av så hamnade mitt huvud på en sten som låg och väntade under mitt toviga hår. Om jag ska vara ärlig var jag rädd, rädd för att få veta av mer smärta.
Tre saker som jag var absolut säker på: Första: Edward var en hemsk människa. Andra: Det fanns en del av honom - och jag visste inte hur dominant den delen var - som helt klart ville få mig död. Tredje: Jag var helt säker att jag, fruktade, hatade honom mer än någon i hela världen.
Det kändes ovärkligt att jag en gång beundrade honom.
Att jag hade kysst honom för några minuter sedan var bara en svag dimma i mina tankar nu. Jag kunde bara minnas hans snea leende i mina tankar. Det var det ända som var otroligt skarpt i mitt huvud.
Edward har alltid varit en bra människa, som jag beundrat så otroligt. Men jag skulle vetat bättre. Jag skulle vetat att jag inte kunde få en sådan vacker person utan att bli skadad. Både fysiskt och mentalt.
Nu var han bara en mördare som skulle få mig att njuta av någonting så hemskt.
"Jag är ledsen, Bella." Hörde jag honom viska, och sen gå längst grusvägen. Jag hörde hur ljudet bakom mig försvann långsamt in i ett ständigt ljus. Var detta döden? Jag måste erkänna att jag hade väntat mig någonting bättre, men om detta skulle få mig att glömma det förflutna, så var det bättre än någonting annat.
Jag kunde se det. Ett ljus som gjorde mig näst intill blind. Vad oemotståndligt det var.
Jag sträckte fram mina fingrar, och nuddade med fingertoppen på någonting oförklarligt magiskt.
Jag var inte rädd. Jag var inte arg. Jag kunde faktiskt inte känna några känslor alls.
Detta var slutet. Slutet på mitt liv, och mina misstag.
Jag gick sakta in i ljuset, och jag skulle aldrig kunna gå därifrån. Detta var... En bra sak.
Alice's fortsättning:
Kapitel 1, Sanningen, den är olidlig
Jag kollade mig runt i det tomma rummet. Det var vackert, men det skulle bli svårt. Att inreda ett sånt här gammalt rum med mina nya fräsha idér skulle inte bli lätt. Jag funderade på vilka allternativ jag hade, men det ända möjliga just nu var att fortsätta med det påbörjade.
Jasper drog armarna om min hals, och kysste min kind. Hans mage värmde min kalla rygg. Hela jag var kall, men det hade inte varit någonting jag hade tänkt på. Värmen var ännu inte installerad.
"Sluta tänk så mycket, Alice." Skrattade Jasper, och släppte taget om min hals.
Jag skrockade till, och tappade den underbara balansen i min designande. "Ja, du har väll rätt. Finns det middag?" Sa jag. Han kollade på mig som om det var uppenbart. Och även om det alltid var jag som lagade maten i huset, så var det uppenbart för mig med. Han hade aldrig tid åt att laga mat. Men idag hade han suttit och kollat ut genom ett fönster i timmar utan att tråkas ut. Jag beundrade hans sätt att se på saker och ting.
"Jag lagade mat för en timme sen. Jag ville inte störa dig, men jag har liksom redan ätit, för -"
"Det är okej, Jazz. Det är svårt att passa tider nu."
Han kollade på mig med en svår blick. En blick jag inte kunde se igenom."Och så kom jag också för att säga att du har besök." Han såg beskymrad ut. Jag ville inte göra honom det.
Jag gled förbi Jasper och ut ur dörren bakom honom. Det tog inte många sikunder innan jag kunde se vem som faktiskt stod och väntade framför ytterdörren.
"Hej, Alice." Sa Jake med en nedstämmd ton. Han lät ledsen. Kanske hade Bella tvingat sig själv tillbaka till Edward igen. Dem var fina tillsammans, men det kändes inte rätt att se Jake så krossad.
"Hur är det, Jake?" Jag brydde mig inte så mycket om honom igentligen. Bella kände honom väl, och då fick man väll ändra sina fördomar.
Jake drog ett djupt andetag, och drog händerna genom sitt halvlånga hår. "Bella ligger på sjukhus. Hon -"
"Bella är.. va? Vad pratar du om, Jake?"
Han kikade in genom den öppna dörren bakom mig. Jag fömodade att han fick syn på Jaspers ansikte. Men det beskymrade inte Jake särsilt mycket. Jag kunde inte se det i hans ledsna ansiktsuttryck i alla fall.
"Jake! Prata!"
Han satte händerna för ansiktet, och mumlade någonting för sig själv. Jag kunde inte uppfatta ett ord som slank ut ur hns mun, men det var inte glada nyheter.
"Jag kan inte höra dig. Ta bort händerna!"
Jake gjorde som jag sa. Tårar föll ifrån hans ögon.
"Hon ligger på sjukhus. Edward har misshandlat henne."
Jag hörde vad han sa, men det var tomma ord för mig. Ord som jag inte kunde förstå. Det var bara en ren och skär smärta som gled igenom mina öron.
Men så fort jag hade samlat mig själv fattade jag vad Jake försökte säga mig. "Men då måste vi dit! Hon är ju inte död, är hon?" jag knuffade Jake åt sidan, och öppnade dörren bakom honom. Jag sprang ut på marken, och kollade bak för att se om Jake var påväg. Men han stod fastfrusen på hallmattan. Hans frånvarande blick gjorde mig arg. Bella var kanske döende, och Jake ville inte göa någonting åt det? "Okej, Jake. Vi tar det här lugnt och stilla om du vill." Jag gick in igen.
Han nickade åt mig, och fick sin blick lite mer i fokus.
Jag satte mig ner i soffan, och gestakulerade med armen att Jake skulle sätta sig framför mig.
Först så såg han ut som om han tvekade, men han satte sig snart ner på fotöljen jag föreslagit. Jag suckade, och gav honom en medlidande blick.
"Först så trodde jag att Bella skulle gå tillbaka till honom. Dem kystes, och jag gick därifrån. Men eftersom Bella sa att hon bara ville ha en kyss som farväl så antog jag att saker och ting inte skulle gå särsilt längre. Jag gick så småningom tillbaka in i huset för att göra saker och ting klart för mig. Som tex packing och sånt. Men jag fick syn på någonting annat. Aa, du kan ju gissa." Han kollade på mig med stora, vidgande ögon. Jag fattade såklart, men det fanns en vägg imellan vad jag kunde uppfatta.
"Okej." Sa jag, och han fattade att han kunde fortsätta sin historia.
"Jag åkte därifrån. Jag skulle ha vetat bättre. Men i det ögonblicket så fanns det inte något allternativ. Jag hörde Bella banka på bilen. Hon ropade att jag hade misstagit mig. Det gjorde ont att åka därifrån, men ändå ondare att veta att det var av fel orsak jag ville stanna och gå ut ur bilen.
"Jag kom tillbaka några timmar senare för att säga att det var okej. Jag ville hur gärna som hellst starta ett bråk med Edward, men egentligen så ville jag bara få se Bellas ansikte igen. Förlåt, Alice, men jag älskar henne så."
Jag nickade åt honom, och visade att det var okej. Det var inte okej, men just nu ville jag bar få höra historian.
"Jag klev ut ur bilen, och möttes av någonting helt annat. Bella låg på marken, blodig. Jag visste att jag hade kommit försent. Jag vände på henne. Jag gjorde allt för att rädda henne innan ambulansen kom, men det var försent. Alice, vad jag försöker att säga dig är att Bella är död. Jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte." sa han, och jag fick snart se tårar falla ner ifrån hans kind.
Nu kunde jag förstå vad han sa, men gud vad jag ville det att vara en lögn. En kall vind gick igenom min kropp, och stannade där. Jag stirrade på honom, men han kunde inte göra annat än att fälla tårar.
