Stint's

NO MORE

Hej, och alla som precis har kommit till denna blogg,... så måste jag bara kort säga att detta är en FORTSÄTTNING, och början på denna "väldigt bra" historia, börjar längre ner. Skolla ner så fort du kan till ett inlägg som heter bla bla bla Och läs så mycket du orkar, kommentera gärna också'! Har det å jävla bra nu"""

LÄS LÄS LÄS LÄS LÄS

Jag hade sagt att jag litade på honom nu… men innerst inne visste jag att det inte var riktigt sant. Men jag kunde inte annat än att ljuga nu. Det skulle vara svårt att bli sliten ifrån Edward. Jag kysste honom igen. Hans hände åkte ner på min kropp och började knäppa upp mina byxor. Men vi båda slutade när dörren plöttsligt drogs upp, och en smärtfull syn mötte min blick.

Jag ställde mig upp och drog på mig byxorna. ”Jake.”

”Va fan…!!” Skrek han, och grät sig ut ur dörren. Det var omöjligt för mig att stanna kvar nu. Och hur mycket jag än ville det, så skulle en återförening mellan mig och Edward göra ont. – för alla -

Jag klarade det inte längre. Varför hade jag gett efter? Varför hade jag tvingat mig själv att tro att Edward var en god människa, som man kunde lita på?

Jag gav Edward en sista blick innan jag beslutade mig för det rätta, och sprang ut genom dörren. Mina bara fötter mot gruset skavde, och jag kunde se blod sippra fram när jag – utan mening – hade trampat på en glasbit. Jag brydde mig inte.

”Jake!?” Ropade jag till bilen som precis hade rullat. Jag sprang fort fram med blodiga fötter, och bankade på rutan. Men han stannade inte. Han ville inte.

”Jake! Det är inte som du tror! Det var inte som det såg ut!” Jag bankade hysteriskt på bilrutan, och efter en stund trodde jag att han stannade bilen, men han backade snabbt och körde där ifrån. Ifrån mig.

Han kanske hade blivit äcklad av synen, eller så var han bara djupt avundsjuk. Han älskade ju mig så. På ett sätt jag aldrig skulle kunna göra honom belåten.

Jag drog händerna runt min magra kropp. Det värmde inte särsilt mycket på min bara mage, Jag frös så. Det hjälpte inte att veta att jag hade en Edward som kunde varma mig, för jag stod hellre här och grät över Jake. Jag kunde inte gå tillbaka till Edward. Jag kunde bara inte.

men jag beskymrade mig mer över ärren jag föralltid hade gett Jake. Det skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv för.

Jag hörde dörren slås igen bakom mig, och steg närmade sig min rygg.  Djupa andetag flåsade mig i bakhuvudet. Jag ville, jag hade kunnat för en stund sen… men just nu värkade det bara dumt att vända sig om, och se hans hotfulla ansikte. Någonting stoppade mig ifrån att göra det.

Hans andetag blåste som en vind på mig, och jag darrade. Inte för att kylan runt omkring mig var oundviktigt, utan för att Edward värkade arg. Arg för vad jag hade att säga till honom.

”Vad är det med honom? Hade ni någonting pågång under tiden du var borta från mig?!” Han röst var iskall. Arg. ”Bella, svara mig!”

”Jag tänker inte svara dig, Edward.” Jag gick ett steg fram för att undvika kontakt. ”Detta var fel. Jag kan aldrig glömma. Snälla, Edward. Du måste förstå.” Sa jag. Han gick ett steg fram också. Fingrar slingrade sig runt min haka. Jag försökte vända huvudet, men hans fingrar var så mjuka. Jag ville, men jag kunde inte.

Jag drog undan huvudet, och låtsades som om han inte gjort någonting.

”Bella, jag förlåter dig om du har kysst Jake. Det är okej.”

”Såklart det är, Edward!

”Du har väll inte legat med honom?” Han rynkade ögonbrynen. ”Jag menar, det skulle såklart vara okej också… för..”

”Såklart det är! Du skulle ju inte bry dig eller hur? För då skulle vi vara kvitt… Men för din nyfikenhet så har jag inte, absolut inte kysst Jake. Jag gjorde det inte för jag visste att jag skulle vara lika egoistisk och hemsk som du. Jag skulle aldrig kunna göra en sån sak.”

Edward suckade åt mitt svar. Det var ett avskyvärt svar. Men det var sanningen.

”Jag är ledsen. Men om det skulle vara tvärt om, så skulle jag förlåta dig. Jag älskar dig för mycket fr att få nått sånt imellan oss.”

”Jag kommer aldrig vara hel igen, Edward. Fattar du inte det!? Förstår du inte att Nessie aldrig kommer få en pappa! Är du medveten att du inte bara förstört ett liv?” Jag vände mig om, och kollade tårfyllt upp på hans bestämmda ögon. Kämpade han imot tårarna, eller visste han inte var detta betydde?

Hans kropp darrade av ilska. Hans mun spändes samman, och han drog ett djupt andetag.

”Du.. du tänker inte låta mig se Nessie? Du kan inte göra så, kan du? Jag är hennes pappa!”

”Nej. Det är du inte längre. Jag kan skaffa en annan familj. Du har bara förstört för dig själv! Fattar du inte det!?” Jag tänkte förståss inte skaffa en ny familj. En ny pappa. Och även om tanken på en pappa till Nessie lockande, så kunde jag inte älska någon så mycket att ersätta Edwards platts. Inte nu i alla fall. ”Idiot.” Mumlade jag för mig själv. Jag hade inte väntat mig att Edward skulle ha hört det, men han drog upp mitt ansikte så att jag kollade in i hans ögon. Dem var arga. Han var darrande arg.

Jag försökte backa, men han tog tag i mig. Höll ett hårt grepp om min kropp, medans jag kämpade för att få mig fri.

Han försökte kyssa mig. Hans mun gled upp över min kind. Men jag försökte fortfarande få mig fri.

”Edward? Snälla.” Fick jag fram, medans mina sista krafter kämpade vidare. Jag fick upp ena min hand, och slog till honom på kinden. –hårt-  ”Åh, nej. Edward, jag menade inte att…”

Han kollade på mig med stelt ansikte. Det var skrämmande.

Jag försökte springa därifrån, men han fick tag i min arm. Allt gick så snabbt.

”Vad har hänt med dig, Edward?” Viskade jag samtidigt som Edwards knytnäve förberedde sig för att möta mitt ansikte. Jag väntade ängsligt på att detta skulle vara över. Att jag äntligen skulle kunna få vila i fred. Det lät knappast troligt att få någonting så hemskt förvandlas till en mest högtidliga perioden av dem alla – döden –

Livet är hårt. Döden är enkel, Tänkte jag för mig själv i samma ögonblick som knytnäven träffade mitt ansikte. Jag tänkte på allt blod som forsade ner för min kind, men det var bara förnamnet på vad som väntade bakom hörnet. Inte bokstavligen kanske, men man kunde ju hoppas att Edwards nästa slag sulle få mig att vika på knäna. Bönfalla honom att få leva, be honom om en sissta channs. Men det var bara en tidsfråga innan hans förväntningar skulle vända sig till mörker. Jag skulle knappast be honom om ett liv, när han redan har krossat det. Vad fanns det att be om?

Hans andra slag närmade sig min syn, och snart skulle detta vara över.

”Tack” Mumlade jag, samtidigt som hans hand krossade min näsa. Detta slag hade jag inte längre kraft att stå upp för. Jag ramlade.

Det tog inte lång tid innan jag såg grusvägen mot mina händer. Jag trodde jag hade tagit tag i mig själv, och hade styrka nog att få mig själv upp på fötter igen. Men innan jag visste ordet av så hamnade mitt huvud på en sten som låg och väntade under mitt toviga hår. Om jag ska vara ärlig var jag rädd, rädd för att få veta av mer smärta.

Tre saker som jag var absolut säker på: Första: Edward var en hemsk människa. Andra: Det fanns en del av honom - och jag visste inte hur dominant den delen var - som helt klart ville få mig död. Tredje: Jag var helt säker att jag, fruktade, hatade honom mer än någon i hela världen.

Det kändes ovärkligt att jag en gång beundrade honom.

Att jag hade kysst honom för några minuter sedan var bara en svag dimma i mina tankar nu. Jag kunde bara minnas hans snea leende i mina tankar. Det var det ända som var otroligt skarpt i mitt huvud.

Edward har alltid varit en bra människa, som jag beundrat så otroligt. Men jag skulle vetat bättre. Jag skulle vetat att jag inte kunde få en sådan vacker person utan att bli skadad. Både fysiskt och mentalt.

Nu var han bara en mördare som skulle få mig att njuta av någonting så hemskt.

"Jag är ledsen, Bella." Hörde jag honom viska, och sen gå längst grusvägen. Jag hörde hur ljudet bakom mig försvann långsamt in i ett ständigt ljus. Var detta döden? Jag måste erkänna att jag hade väntat mig någonting bättre, men om detta skulle få mig att glömma det förflutna, så var det bättre än någonting annat.

Jag kunde se det. Ett ljus som gjorde mig näst intill blind. Vad oemotståndligt det var.

Jag sträckte fram mina fingrar, och nuddade med fingertoppen på någonting oförklarligt magiskt.

Jag var inte rädd. Jag var inte arg. Jag kunde faktiskt inte känna några känslor alls.

Detta var slutet. Slutet på mitt liv, och mina misstag.

Jag gick sakta in i ljuset, och jag skulle aldrig kunna gå därifrån. Detta var... En bra sak.

Alice's fortsättning:

Kapitel 1, Sanningen, den är olidlig

Jag kollade mig runt i det tomma rummet. Det var vackert, men det skulle bli svårt. Att inreda ett sånt här gammalt rum med mina nya fräsha idér skulle inte bli lätt. Jag funderade på vilka allternativ jag hade, men det ända möjliga just nu var att fortsätta med det påbörjade.

Jasper drog armarna om min hals, och kysste min kind. Hans mage värmde min kalla rygg. Hela jag var kall, men det hade inte varit någonting jag hade tänkt på. Värmen var ännu inte installerad.

"Sluta tänk så mycket, Alice." Skrattade Jasper, och släppte taget om min hals.

Jag skrockade till, och tappade den underbara balansen i min designande. "Ja, du har väll rätt. Finns det middag?" Sa jag. Han kollade på mig som om det var uppenbart. Och även om det alltid var jag som lagade maten i huset, så var det uppenbart för mig med. Han hade aldrig tid åt att laga mat. Men idag hade han suttit och kollat ut genom ett fönster i timmar utan att tråkas ut. Jag beundrade hans sätt att se på saker och ting.

"Jag lagade mat för en timme sen. Jag ville inte störa dig, men jag har liksom redan ätit, för -"

"Det är okej, Jazz. Det är svårt att passa tider nu."

Han kollade på mig med en svår blick. En blick jag inte kunde se igenom."Och så kom jag också för att säga att du har besök." Han såg beskymrad ut. Jag ville inte göra honom det.

Jag gled förbi Jasper och ut ur dörren bakom honom. Det tog inte många sikunder innan jag kunde se vem som faktiskt stod och väntade framför ytterdörren.

"Hej, Alice." Sa Jake med en nedstämmd ton. Han lät ledsen. Kanske hade Bella tvingat sig själv tillbaka till Edward igen. Dem var fina tillsammans, men det kändes inte rätt att se Jake så krossad.

"Hur är det, Jake?" Jag brydde mig inte så mycket om honom igentligen. Bella kände honom väl, och då fick man väll ändra sina fördomar.

Jake drog ett djupt andetag, och drog händerna genom sitt halvlånga hår. "Bella ligger på sjukhus.  Hon -"

"Bella är.. va? Vad pratar du om, Jake?"

Han kikade in genom den öppna dörren bakom mig. Jag fömodade att han fick syn på Jaspers ansikte. Men det beskymrade inte Jake särsilt mycket. Jag kunde inte se det i hans ledsna ansiktsuttryck i alla fall.

"Jake! Prata!"

Han satte händerna för ansiktet, och mumlade någonting för sig själv. Jag kunde inte uppfatta ett ord som slank ut ur hns mun, men det var inte glada nyheter.

"Jag kan inte höra dig. Ta bort händerna!"

Jake gjorde som jag sa. Tårar föll ifrån hans ögon.

"Hon ligger på sjukhus. Edward har misshandlat henne."

Jag hörde vad han sa, men det var tomma ord för mig. Ord som jag inte kunde förstå. Det var bara en ren och skär smärta som gled igenom mina öron.

Men så fort jag hade samlat mig själv fattade jag vad Jake försökte säga mig. "Men då måste vi dit! Hon är ju inte död, är hon?" jag knuffade Jake åt sidan, och öppnade dörren bakom honom. Jag sprang ut på marken, och kollade bak för att se om Jake var påväg. Men han stod fastfrusen på hallmattan. Hans frånvarande blick gjorde mig arg. Bella var kanske döende, och Jake ville inte göa någonting åt det? "Okej, Jake. Vi tar det här lugnt och stilla om du vill." Jag gick in igen.

Han nickade åt mig, och fick sin blick lite mer i fokus.

Jag satte mig ner i soffan, och gestakulerade med armen att Jake skulle sätta sig framför mig.

Först så såg han ut som om han tvekade, men han satte sig snart ner på fotöljen jag föreslagit. Jag suckade, och gav honom en medlidande blick.

"Först så trodde jag att Bella skulle gå tillbaka till honom. Dem kystes, och jag gick därifrån. Men eftersom Bella sa att hon bara ville ha en kyss som farväl så antog jag att saker och ting inte skulle gå särsilt längre. Jag gick så småningom tillbaka in i huset för att göra saker och ting klart för mig. Som tex packing och sånt. Men jag fick syn på någonting annat. Aa, du kan ju gissa." Han kollade på mig med stora, vidgande ögon. Jag fattade såklart, men det fanns en vägg imellan vad jag kunde uppfatta.

"Okej." Sa jag, och han fattade att han kunde fortsätta sin historia.

"Jag åkte därifrån. Jag skulle ha vetat bättre. Men i det ögonblicket så fanns det inte något allternativ. Jag hörde Bella banka på bilen. Hon ropade att jag hade misstagit mig. Det gjorde ont att åka därifrån, men ändå ondare att veta att det var av fel orsak jag ville stanna och gå ut ur bilen.

"Jag kom tillbaka några timmar senare för att säga att det var okej. Jag ville hur gärna som hellst starta ett bråk med Edward, men egentligen så ville jag bara få se Bellas ansikte igen. Förlåt, Alice, men jag älskar henne så."

Jag nickade åt honom, och visade att det var okej. Det var inte okej, men just nu ville jag bar få höra historian.

"Jag klev ut ur bilen, och möttes av någonting helt annat. Bella låg på marken, blodig. Jag visste att jag hade kommit försent. Jag vände på henne. Jag gjorde allt för att rädda henne innan ambulansen kom, men det var försent. Alice, vad jag försöker att säga dig är att Bella är död. Jag gjorde allt jag kunde, men det räckte inte." sa han, och jag fick snart se tårar falla ner ifrån hans kind.

Nu kunde jag förstå vad han sa, men gud vad jag ville det att vara en lögn. En kall vind gick igenom min kropp, och stannade där. Jag stirrade på honom, men han kunde inte göra annat än att fälla tårar.

Hon kollade på mig med stora ögon. Hennes ansiktsuttryck var stelt, och det skrämmde mig.

Jag stannade en bit bort från henne, och såg frågande ut.

Jacob gick imot mig.

”Jacob, kan du gå in i bilen, är du snäll.” Jag gjorde en gest med armen, och han gjorde som jag sa.

Jag antog att Alice var på Edwards sida på det här. Derar syskon kärlek var svår att komma igenom. Men det faktum att Edward gjorde fel kan hon inte förneka. Vad gjorde hon här?

”Bella.” Sa Alice. Jag visste inte om jag skulle svara någonting på det, eller om hon bara gjorde klart för sig att det var jag, även om det knappast var samma Bella hon kände för några månader sen.

”Alice.” Sa jag, och hon började gå mot mig.

”Edward ringde mig…” Edward? Hade Edward ringt henne och övertalat henne till en orimlig sanning? Ljugit till henne, och fått henne att tro på hans skådespeleri. Jag rös när jag tänkte på att det var troligt.

”Jaså…” Mumlade jag, och kollade ner på mina nerskitna skor. Jag började skrapa bort lite jord med min andra fot. Det blänkte inte, men det gjorde inget just nu. Rättvist, knappast. Men det sägs att livet inte är särsilt rättvist heller.

Alice tog ett jupt andetag, och började igen.

”Han sa att du hade rymt. Han ville inte att jag skulle leta upp dig, men jag kunde inte låta bli…” Informerade hon mig, och jag kände hur ilskan kokade upp inom mig. Hat, ilska och sorg.

”Vänta… Han sa att jag hade rymt?” Jag småskratta. Det lät fejkat, men jag ville få till en bra replik. ”Sa han varför jag hade rymt?” Hon kollade på mig med huvudet på sne, och frågande blick.

”Nej. Vad har hänt Bella?” Hon drog sitt kolsvarta hår bakom öronen, och väntade otåligt på att jag skulle säga någonting. Men jag fick inte ur mig ett ord. Det skulle vara för svårt att få ännu en Cullen att gå bort från mig. Och jag var näst intill helt säker på att – även om Alice tyckte att Edward gjort fel – att hon skulle gå till Edward igen. Det lät konstigt när jag tänkte på det, men när man har sett dem tillsammans är det svårt att tro att någonting sånt här skulle få dem att dela på sig.

”Du behöver inte veta det. Det är mellan mig och Edward. Hur mycket jag än hatar honom för det han gjort, så kan jag inte få dig att tycka samma sak. Det skulle inte vara rätt.” Även om det gjorde ont att än en gång känna mig ensam om mina problem, så sa jag saningen. Det var inte mer än rätt att Alice skulle hålla sig utanför mitt och Edwards problem.

Men som jag själv hade väntat mig, så var Alice mer än bara nyfiken, för att låta det gå.

”Bella, om det är någonting Edward har gjort, som har gjort illa dig, så vet du att jag aldrig skulle vara på nån annans sida än din. Edward är min bror, och jag kommer alltid älska honom, men det betyder inte att jag älskar allt han gör.” Sa hon, och hon tog ett till jupt andetag. ”Men jag förstår såklart att du inte vill berätta. Jag antar att det är mer än rätt att jag håller mig utanför.” Hon log lite smått, och vände sig för att köra iväg igen. Det kände orättvist mot både Alice och för mig att jag skulle behöva känna den smärta jag tidigare skyfflat undan, genom att prata med Jake, men om jag hade mod att säga det igen. Jag vet inte…

”Vänta, Alice.” Hon stannade i steget, och vände sig mot mig.

”Jag lyssnar.” Sa hon, och jag höll händerna under magen.

”Jag rymmde inte ifrån ingenting…” Började jag, och hon gick långsamt fram till mig igen. Jag samlade mig, oc började igen. ”Edward, han har någon annan.” Jag svalde.

”Vänta.” Sa Alice. Hon skakade huvudet långsamt. Jag skulle reagerat lika dant, men hur mycket jag än ville skaka på huvudet för samma sak, så såg jag mer än bara sanning i sovrummet.

”Menar du att Edward har varit otrogen mot dig? Bella.. Föröker du säga att Edward har haft en affär med en annan kvinna? En som inte är du… Omöjligt. Han älskar dig, Bella. Jag skulle aldrig tro…” Hon kollade på mig med kolsvarta ögon, en nyans jag aldrig har sett förutom grönt.

”Det var det jag såg. Jag är hundra procent säker…” Mina tårar började rinna igen. Det var nästan löjligt hur mycket jag har gråtit dem senaste dagarna. ”Åh, Alice! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte leva! Snälla Alice, hjälp mig!” Jag sprang fram för att krama henne.

”Du såg dem..” Mumlade hon för sig själv. ” Du såg.”

”Mm.” Svarade jag, även om jag inte visste om det var något hon ville att jag skulle svara på. Jag hade berättat för tre människor nu: Jake, Alice och en man på bussen. Jag funderade på vem av dem som det var lättast att berätta för, men smärtan stoppade mig från ett svar, och så fort alice släppt mitt grepp, så föll jag ihop.

Jag orkade inte resa på mig. Det fanns inte liv nog för att börja på nytt. Jag sökte död, jag sökte ljus.

Alice satte sig ner på huk bredvid mig. Hon suckade och drog handen över mitt hår. "Jag är ledsen, Bella."

”Alice, det är något du måste fatta. Du har värkligen inget att vara ledsen över. Jag är inte arg på Familjen Cullen. Jag är arg på Edward. Du ska inte be om ursäkt. Det skulle bara krossa mig ännu mer.” Jag hörde bildörren stängas bakom mig. Och innan jag visste ordet av, så hade Jake lyft upp mig i luften. Jag drog mina armar runt hans hals, och jag kände mig bekvämare nu än någon annan stund idag.

”Alice?” Ropade jag svagt. Jag höll på att somna i Jacobs bekväma famn, men jag ville inte ta farväl av Alice såhär. ”Jake, kan du sätta ner mig är du snäll.” Jag kände mig otroligt taskig mot honom, men jag kunde inte lämna henne. Inte nu.

Jag kom att tänka på våran vänskap, och hur den hade börjat och brytits av samma man, - Edward –

Skulle vi börja om våran vänskap nu? Eller var Edwards handling för jobbig för att va kompis med någon av hans syskon? Jag funderade en stund över det, men jag kunde in finna mig själv i en possition utan Alice just nu. Jake var såklart en bra vän, som skulle skydda mig ifrån Edwards ursäkter. Men jag visste också att det bara var för att starta ett gräl med Edward.

Jake vägrade släppa taget, så han tryckte mig hårdare mot hans bröst. Jag pustade.

”Det kommer att bli bra, hon kommer inte störa dig mer.” Han började gå mot bilen. Dem bruna ögon lyste starkt, och han log.

”Störa henne!? Jag hjälper henne!” Protosterade Alice, och Jake stannade för att tänka klart. Han rynkade pannan, och fick kämpa imot sin ilska mot Cullens.

”Låt gå, då.” Mumlade han i mitt öra. Hans varma andedräkt värmde upp hela mitt ansikte, och jag tvivlade nu på om jag nånsin ville lämna hans famn. Men han lättade på trycket, och lät mig gå ner ifrån hans muskulösa armar.

”Tack.” Viskade jag tillbaka, och kysste honom på kinden.

Jag fick syn på Alice. Hon kollade irreterat på mig.

Jake gick in i bilen, och bankade på sätet för att få ur sin ilska. Varför var alla så arga?

Jag möttes åter igen av Alice’s irreterade blick.

”Det gör ont att du har skaffat dig en ny såhär snabbt Bella. Jag vet att du vill glömma honom så snabbt som möjligt, men att du har mage nog att skaffa dig en ny nu, det gör ont. Även för en sån som är på din sida. ” Hon kollade bekymrat på mig. Men hon hade sett fel. Det var inte alls så, och det visste jag. ”Nej, Nej! Jag är inte tillsammans med Jacob. Jag skulle aldrig kunna… Asså, även om jag aldrig någonsin kommer att bli tillsammans med Edward igen, så kan jag inte gömma det faktum att någonstans älskar jag honom fortfarande så passionerat. Allt hände så fort antar jag. Mina känslor har inte hunnit att släckas.” Jag höll ett bestämt grepp om min mage.

”Oj, förlåt då.” Skyndade sig Alice att säga. Jag blev inte sur över att Alice trodde fel. Jag älskar värkligen Jake med, men inte på det sättet. Det skulle helt enkelt vara orimligt att skaffa mig en ny idag. Allt kan inte hända på en dag.

Hon suckade igen. ”Hur ska du göra nu? Med bebisen menar jag. Var ska du bo?” Hon rynkade ögonbrynen. Jag gjorde det samma, för jag visste faktiskt inte. Jag visste inte var jag skulle bo, och om jag skulle skaffa mig ett nytt liv. Hur bebisen skulle tycka om att ha en pappa så fruktansvärd, men jag skulle aldrig låta mitt barn komma i närheten av Edward. Jag fick svälja några gånger för att få ner klumpen i min hals. Skulle jag berätta mina oplanerade planer för Alice? Att mitt barn aldrig skulle komma i närheten av Edward, och hans älskarinna – om hon nu var kvar. – Men jag måste vara ärlig med Alice. ”Alice, bli inte sur nu, men jag har bestämmt mig för att Edward inte ska ha något att göra med mitt barn. Eller aa, han kommer ju föralltid vara pappan, men han ska inte få komma i närheten av min dotter. Jag är ledsen för att jag har bestämmt mig för en sån, egentligen, hemsk handling, men jag skulle hata mig själv om han sårar henne också. Jag litar inte längre på honom, det måste du förstå.” Jag kände hur gråten steg i mina ögon, men jag brydde mig inte längre för att låta tårar rinna.

Det började bli mörkt. Jag kollade upp på fullmånens ljus. Vad vackert det va med alla små lysande stjärnor på den mörka himlen.

Jag sänkte min blick,  och kollade på Alice’s svarta ögon. Nästan lika svarta som himlens färg vid denna stund.

”Jag tänker inte kommentera vad du tänker göra med ditt barn, det är åter igen inte mer än rätt att du ska få göra vad du vill angående det.” Hon pratade som en besserwisser, men jag log. Log medans tårar snuddade vid min läpp. Vad hemskt.

”Du får säga vad du tycker Alice. Jag bryr mig värkligen inte nu.” Det lät tyket, men det var inte menat så.

”Om du värkligen säger det… så hade jag en annan idé.” Alice kisade med ögonen, och bet sig i läppen.

”Låt höra.” Sa jag och kämpade imot gråten.

Jag lät livet rulla på medans jag bara följde med, så jag skulle säker gå med på Alice’s förslag. Och även om det känns som om Jake bara blev argare och argare just nu så brydde jag mig värkligen inte. Jag var för självisk för att känna sorg eller hat för någon annan.

”Jag hade tänkt att du kunde bo med mig och Jasper. Jag menar, vi har just köpt ett hus. Det ligger en bit in i skogen, men oh så fint. Vi har en gäststuga. Den är inte alls liten, väldigt stor faktiskt. Vi har ändå inte några planer för den. Du får gärna stanna där ett tag, ja menar, tills du hittar något bättre såklart.” Hon log. Jag funderade över förslaget en stund. Det lät ganska lockande faktiskt, och att få träffa Jasper en gång till skulle faktiskt vara trevligt.

Jake sprang ut ur bilen, han hade tydligen hört allt. Jag visste att jag skulle göra Jake besviken genom att flytta till Alice. Hans planer för mig krossades. Men det kändes fel att blanda i Jake egentligen.

”Så, en annan Cullen tar ifrån mig Bella nu alltså! Ska du också såra henne i tillslut? Bella ska bo hos mig.” Jake höll ett hårt grepp om mina axlar. Jag ville inte tränga mig på någonstans. Och det gjorde mig mer nervös när jag såg Alice’s hårda blick. Det fanns hat i hennes ögon. Och det gjorde mig orolig. Jakes muskulösa armar skulle kunna krossa henne så lätt. Jag kunde se det framför mig, och det var en allderles för svår syn.

”Kan inte jag få bestämma själv var jag vill bo, Jake? Och Alice? Det var hemskt snällt, men om man ska vara rättvis, så frågade Jake först. Det låter väll lite löjligt, men det är bara rättvist.” Jag drog bort Jakes grepp, och suckade. ”Men det skulle vara snällt om jag fick möjligheten att flytta till er igen, när barnet kommer. Det kanske finns lite mer platts. Och ta inte illa upp Jake, men det skulle vara för jobbigt att trängas hos dig.” Jake kollade på mig med ett snett, osäkert leende.

Det gjorde ont att göra upp planer när saker och ting hade varit så oplanerat fram till idag. Om inte denna dagen hade hänt. Om inte Edward skulle smygit ut för att vara med henne, så skulle vi säkert planerat ända fram till påsk.

Hösten hade precis kommit. Och höstregnet hade dem senaste dagarna öst ner, men idag var väll ett undantag. Aa, idag var ett undantag.

”Det är rättvist.” Sa Jake, och smög iväg.

Jag log mot Alice.

”Hejdå, Alice. Jag skulle uppskatta om du kom till sjukhuset den dag jag föder lilla Nessie. Det skulle jag uppskatta. Men jag måste förståss övertala Jake att ringa till dig när det händer.”

Hon kramade mig.

”Hejdå, Bella. Sköt om dig.”

”Jag ska försöka.” Snyfftade jag. Och jag släppte hennes grepp.

Jag kollade upp på hennes tårfyllda ögon. En stor tår rann ner för hennes kind.

”Hejdå.” Repiterade jag, och började gå imot bilen.

”Hejdå.” Sa hon tyst för sig själv, och köre iväg med sin egna bil. Hon fick göra ett par livsfariga svägningar, sådana svängningar jag aldrig skulle klara av, eller göra i hela mitt liv. Men Alice hade ju alltid gillat att köra. Likaså Edward, men det försökte jag inte att tänka på.

Jag försökte pressa fram ett leende ur min deprition. Men leendet mötte aldrig ögonen, så Jake kunde inte le tillbaka.

Även om jag ville mötas av ett leende, så kändes det bra att inte ha några falska förhoppningar. Det var inte mer än rätt att jag skulle få mötas av något beksymrande igen. Jag har mötts av värre. Tro mig, det är sant.

 

Vi åkte iväg igen. Det kändes konstigt att lämna Alice för andra gången, men jag var tvungen att leva med det, precis som jag var tvungen att levde med andra svarta hål i mitt bröst.

”Det börjar bli mörkt. Jag hade ingen aning om att klockan var så mycket när vi åkte.” Sa Jake, och kollade oroligt på mig.

”Det var mitt fel, jag stannade och pratade med Alice så länge. Jag är så ledsen Jake. Ska vi köra tillbaks och försöka igen imorgon?”

”Nej, jag har ett bättre förslag.”

”Och vad är det?” Retades jag, och lät frågan sjunka in lite innan Jake ville svara på det. Jag suckade.

”Motell. Det finns ett precis där framme. Inte så dyrt, så du behöver inte känna skuldkänslor.” Han log lite snett. Inte det snea leendet jag beundrade ifrån en annan människa, men det var väll allt jag kunde begära just nu.

Det var inte rätt att Jake skulle få betala så här mycket för en olycklig människa som jag. Det var inte särsilt rättvist. Och jag visste att det här skulle slå tillbaka senare, men just nu kunde jag inte göra annat än att säga tack.

”Det skulle vara hemskt snällt.” mumlade jag tyst för mig själv, men jag antog att Jake hörde det, för han log mycket bredare nu. Jag gjorde det samma, och ruffsade till honom i håret. Jag småskratta.

Hans svarta hår liknade Alice’s. När jag tänkte på det så var deras liknande stor. Dem kunde nog tolkas som syskon på långt håll. Fasst det är klart, Alice’s ljusa hud gjorde det svårt att tro att dem var nära släkt.

”Vad tänker du på?” Viskade Jake. Det var en fråga jag kände igen skarpt. Den kom inte ifrån mannen i mitt liv längre, men jag skulle aldrig att få höra Edwards sjunga den längre. Jag tvivlade starkt på om jag ens ville det.

”Jag tänker på Edward. Lite uppenbart kanske, men allt får mig att tänka på honom nu. Det är svårt. Om jag ska vara ärlig så blickade jag tillbaka på den tiden Edward frågade mig samma fråga. Åh, Jake. Allt är så…” Snyfftade jag, och Jake torkade bort tårar från min kind. Hans stora, gyllenbruna händer fick bort dem alla.  Han stannade bilen, och körde in i kanten. Det här var inte bra.

Han fick tag i min haka, och drog mitt ansikte mot hans. Jag var inte redo för detta, det skulle jag aldrig bli. Men inte nu, inte nu! Inte medans jag fortfarande lider. Inte medans hans läppar kom närmare mina, och jag tänkte på annat än kärlek.

Och för Jakes skulle var detta fel också. Jag skulle såra honom ifrån varje håll.

Det var fel. Men jag fick kämpa imot för att inte göra det. Hans underbara ansikte nära mitt, hur kunde man inte kyssa honom?

”Jag är ledsen, Jake.” Jag drog bort Jacobs hand ifrån mitt ansikte, och kollade ner på mina ben. ”För det första så älskar jag dig inte på det sättet. För det andra så är jag värkligen inte redo för en ny relation på det sättet. Jag skulle inte klara det. Om allt annat påminner mig om honom, så skulle varenda kyss få mig att lida. Det är inte värt det. Inte ifrån nått håll.”

Hans bruna ögon stirrade tårfyllt på mitt våta ansikte. Jag kämpade imot för att inte kolla upp på hans lidande ansikte. Jag hade sårat honom. Det visste jag, det visste han.

”Nej, såklart inte.” Mumlade han, och började köra igen.

 

Vi kom fram till mottellet i tystnad.

 - pinsam tystnad - Men det var nog bäst så. Jag skulle inte klara av ett enda ord till. Och det enda ordet kunde göra oss att bråka.

Och vad skulle jag göra utan honom just nu? Jag hade 1,50 i fickan, och tår fyllda ögon. Vad skulle jag göra med det?

”Jag checkar in. Vill du ha ett eget rum? Eller går det bra?”

”Var inte löjlig, Jake. Du vet att jag aldrig skulle såra dig. Vi tar ett rum.”

”Mm.” Mumlade han, och gick fram till en gubbe bakom disken.

Jag satte mig på en soffa i ena hörnet. Det var inte särsilt flott, men det fick duga. Jag hade inte väntat mig något peciellt precis. Jag studerade rummet noga. Alla människor var påväg upp. Dem, nästan trängdes i trappan, för hissen var tydligen trasig. Det var bra, för då slapp jag en pinsam konversation med Jake i ett litet rum.

Jag fick syn på en kvinna som var så väldigt lik min gamla kompis ifrån high school. Jessica.

Jag ställde mig upp för att säga hej.

”Jessica! Hej!” Jag ropade ut det över rummet så att hon skulle höra. Men hon gav mig inte en enda blick. Hon vände sig om så jag kunde göra det klart för mig att det var hon, men hon kollade inte på mig.

Jag försökte en gång till. ”Jessica?” Fortsatte jag. Hon stannade och gav mej en iskall blick. Jag rynkade ögonbrynen och undrade om hon fortfarande var sur på mig. Men vi slutade ju i fred. Gjorde vi?

Jag gick långsamt mot henne. Hon var fryst i sin iskalla blick.

”Bella?” Frågade hon mig, och höjde ögonbrynen. Det var hon, det visste jag nu… Men var hon sur?

”Aa. Hur har du haft det?” Försökte jag fråga. Hon kollade ner i golvet.

”Mike har lämnat mig.” Viskade hon.

”Åh, jag e så ledsen. Det var inte meningen at…”

”Lämnade mig efter att jag precis fått reda på att jag var gravid.” Fortsatte hon, och jag gapade. Mike, var alla killar svikare? Mike som en gång gillat mig. Gillat mig som jag aldrig gillat honom, hur många hade jag sårat egentligen?

”Åh.” Mumlade jag, och hon öppnade ögonen, och stirrade på min mage.

”Men jag ser att Edward kom lite före. Hur har ni det?”

”Bra” Sa jag snabbt. Jag orkade inte förklara för Jessica. Det skulle bara komplicera saker och ting. Och föresten så var det Jessica jag skulle trösta nu, inte tvärt om.

Jag gav henne en snabb kram när jag såg att Jake var påväg fram till mig.

”Ta hand om dig.” Sa jag snabbt, och gick fram till Jacob.

Jessica kollade på oss med vidöppna ögon. Och jag förstod precis vad hon tänkte.

”E du otrogen mot Edward?” Viskade hon till mig.

”Nej! Absolut inte! Vi bara övernattar här. Vi har varsitt rum, så…” Jessica log lite smått.

”Nej, det har vi inte.” Sa Jake, och förstörde allt.

”Aja, vi ses jessica. Hejdå!” Sa jag snabbt, och drog med mig Jake upp i trapporna.

 

Natten gick snabbt utan massa hemska mardrömmar. Även om det skulle vara skönt att bli lite skrämmd, så var jag lättad att jag inte vaknade av mitt eget skrik.

Jake drog på sig kläder, och likaså jag. Allt hade gått så snabbt. Jag hade svårt att uppfatta gårdagen, men en sak som var säkert, var att den hade hänt.

Jag andader djupa andetag.

”Det kommer gå bra.” Sa jake och drog sina fingrar på min kind.

”Åh, Jake. Detta är så svårt.”

”Det kommer gå bra.” Sa han igen. Hans fingrar åkte upp i mitt bruna hår. Han drog dem igenom tills det var helt utan tovor.

”Jag menar inte det. Jag menar att du älskar mig så. Jag skulle aldrig kunna såra dig, Jake. Men du skulle göra det lättare om du slutade visa det så mycket.”

Jake drog genast ut fingrarna ur mitt hår, och öppnade dörren ut.

"Ledsen, är du klar? Jag går och checkar ut sålänge." Jag nickade åt honom, och skyndade att ta på mig.

Allt jag tog på mig kändes skabbigt. Allt luktade gott, allt luktade Edward. Jag satte mig ner på golvet, och drog händerna runt mig. Lukten brände i min näsa, men jag kunde inte sluta att dra det mjuka tyget över ansiktet. Det kändes hemma.

Jag ställde mig upp, och drog på mig tröjan över huvudet.

 

Jake stod och väntade utanför motellet. Han hade någonting i munnen. Jag kunde knappt se vad det var, men när jag kom lite närmare såg jag hur tydligt som hellst. Det var samma äckliga sak som dem andra människorna utanför hade. – ciggaret – Jag blev äcklad av stanken som slingrade sig in genom dörren.

”Jake! Röker du!?” Han vände på sig snabbt. Han hade ciggaretten i munnen, men slängde den på marken så fort han fick syn på mig. ”Är det Sam och dem andra som har fått dig till det här?” Han kollade förvånat på mig.

”Jag har försökt att sluta, men du vet inte hur det är! Jag ska sluta, men tills dess så vill jag inte höra några anklagelser ifrån dig. Okej?”

”Inga anklagelser!? Du har börjat röka, Jake! Och du säger att jag inte får anklaga dig? Det är riktigt äckligt!” Skrek jag. Men jag såg in i hans lidande ögon, och jag förstod att jag aldrig skulle kunna anklaga honom för något han har blivit lurad till, antagligen. ”Okej, då.” Suckade jag. Och vi gick in i bilen.

Jag satte mig där fram, och drog in ett djupt andetag innan Jake kunde se mig. Jag skulle klara av det här. Jag skulle vinna.

Men att se Edwards tårar när jag kom in skulle inte få det kännas som en vinst. Jag skulle vika mig för det. Jag skulle förlora.

Men innan jag hann tänka på en plan, så slängde Jake igen dörren för att sätta sig. Han såg en bit irreterad ut. Men jag skulle inte tillåta någon rök i bilen. Det skulle jag inte tollerera.

Jag böjde mig frammåt, och vände huvudet så Jake kunde se hela hans irreterade ansikte.

”Vad är det?” Skrattade jag, och kände mig genast mycket bättre. Han gjorde en grimasch mot mig, och örjade köra.

 

Jag kunde se huset. Jag kunde faktiskt se huset.

”Jag undrar en sak, Jake. Hur visste du var vi bodde? Jag harväll aldrig sagt det till dig?” Jag rynkade ögonbrynen, och tänkte efter. Men nej, det hade jag inte.

Han log mot mig. Men gick ut ur bilen. Han mumlade någonting för sig själv, men jag uppfattade inte vad han sa. Och än en gång hade Jake ignorerat min fråga. Jag bestämmde mig för att fråga en gång till när jag kom hem till Jake, men just nu behövde jag en minut i bilen. – själv –

Men minuten blev kortare än väntat, när Jake plöttsligt öppnade min dörr, och tog fram sin hand. Det var för fint för att ignorera, så jag gick ut.

Hand i hand gick vi till dörren. Det kändes rätt. Men jag släppte hans hand när jag såg någon ta bort gardinen bredvid oss. Eller så hade han kollat på mig, och nu gått därifrån.

Det fick mig tårfärdig. Jag var tvungen att sätta mig ner på trappan innan dörren.

Jag tryckte ihop mig själv och snyfftade. Jake satte sig bredvid. Han drog sin hand på min rygg.

”Jag klarar det inte, Jake. Hur allt skulle rivas upp igen. Det kommer bli för svårt. Det är för svårt.” Jag snyfftade till, och Jake kramade om min kropp. ”Jag är ledsen för allt, Jake. Du behöver inte…” Men jag stördes av att någon öppnade dörren utanför. Jake drog genast bort sin händer.

Jag kände igen allt den mannen bakom oss gjorde. Jag kände till varrenda andetag, varrenda tår. Jag visste vem det var. Jag ville så gärna krama om honom, och låta han trösta mig. Men jag blev ständigt påminnd av vad han gjort. Det var inte rätt att någon skulle behövas behandlas så.

Jag ställde mig upp med ryggen vänd mot honom.

Hans andetag smärtade i min rygg. Det gjorde ont.

”Bella, du förstår inte hur orolig jag har varit… det har..”

”Edward. Om du tror att jag nånsin kommer att komma tillbaka till dig så tror du fel. Jag kan inte leva ett liv med denna smärta. Jag älskar dig så, och jag kommer nog aldrig förstå varför… Men det betyder inte att jag vill komma tillbaka till den man som förstört mig totalt. Det finns så mycket känslor, Edward. Och du fattar inte hur mycket jag har kämpat för att inte komma tillbaka för en ända kram, en ända kyss till..men...” Jag fick inte ur mig mer. Jag kunde inte mata min smärta mer. Edward drog ett djupt andetag.

”Så varför gör du inte det då?”

”Gör vad?” Jag vände mig om, och Jake förstod tydligen, för han vände sig om och gick därifrån.

”Kysser mig.” Viskade han i mitt öra. Jag bet mig själv i läppen. Hans ljuva andedräckt sträckte ut sig i mitt ansikte. Det var fel, men varför drogs jag mot honom? Hans vackra drag i ansiktet var så himla svårt att kämpa imot.

Mina läppar snuddade vid hans. Och jag hade glömt hur mycket jag saknade honom. Det gjorde inte alls ont i bröstet utav att kyssa honom, det fick mig faktiskt att må mycket bättre.

Jag brydde mig inte längre om livet. Jag ville få en sista kyss innan jag försvann för gott.

Han kysste min hals, och upp till min mun igen.

Jake stod säkert där borta och skakade av ilska, men jag brydde mig värkligen inte. Om Edward lurade mig? Det fick han gärna göra just nu. Jag var näst intill medvetslös. Mitt hjärta började bullta.

”Kom in, Bella. Du fryser.” Viskade han i mitt öra. Hans händer var runt mina kalla axlar. Jag hade inte märkt det förut, men jag skakade, jag frös.

Edward öppnade dörren bakom oss. Jag gled in genom  öppningen, och han stängde den med foten samtidigt som han kysste mig.

Han drog ut sitt huvud och kollade på mig.

”Jag är så ledsen, Bella. Jag vet inte varför jag gjorde det. Och jag lovar, det har inte pågått länge. Men jag kan tydligt komma ihåg att du lovade att aldrig lämna mig. Jag ville bara veta säkert. Älskar du mig?” Frågade han, och jag tyckte att det var en dum fråga så jag började kyssa honom igen. Hans läppar besvarade inte det jag ville, och jag lutade mig tillbaka för att se hans ansikte.

”Älskar du mig?” Frågade han igen, och jag visste att han inte skulle nöja sig med en kyss.

”Jag älskar dig.” Viskade jag i hans öra.

Han drog ner mig på soffan, och han kramade mig. Bara kramade.

”Varför?” Frågade han.

”För att du är den vackraste.” Mumlade jag medans hans mun gled upp för min nacke.

”Varför älskar du en idiot, Bella?” Viskade han i mitt öra. Han knäppte upp sin skorta, och drog av mig min tröja. Hans vackra skin var magiskt oemotståndlig.

”Du är ingen idiot, Edward. Jag borde väll inte, men jag litar på dig nu.” Han log.